Forodhani Gardens

2006-10-05 Klockan ar 15:30

Om Ramadan kraver aterhallsamhet under dagen kraver den fest till dess ara pa kvallen. Vid solnedgangen samlas manniskor av alla sorter i Forodhani Gardens, en park mellan Stone Towns labyrintgator och oceanen.Vad som erbjuds minuten efter att solen forsvunnit bakom horisonten att inte mindre an en stor fest.
Fiskare och matlagare i jeans, t-shirt och skitiga forkladen serverar haj, tonfisk, sea perch, hummer, kraftor, rakor, krabba, musslor, blackfisk, calamari – allt fran havet pa en pinne. Du pekar ut allt du vill smaka, valjer lokalt odlade kryddor fran Zanzibar och vantar i graset medan maten grillas over oppen eld. Nagon kommer fram och erbjuder nymanglad sockerrors-saft. Efter maten rullar du over i graset och njuter av bananchokladen till dessert. Du slukas av en musikalisk cocktail av sorl fran fiskare, vasande fran stormlamporna och oceanens kluckande mot hamnen.
Forodhani Gardens ar anledning nog att ta en tur till Zanzibar.

Vi njot en vecka av strand och bad i Nungwi, en liten ort pa ons nordligaste del. JamboBrothers hette vart beachhotel belaget pa stranden, med en restaurang som bjod pa vad en vacker solnedgang faktiskt innebar (+ riktigt bra mat) och en riktigt bra dykupplevelse (dock under sporegn…vilket inte spelar sa stor roll under vattnet).

Det tog emot en del att lamna Zanzibar, speciellt da vi har en ruggig resa framfor oss.
Pa tisdag tar vi taget till Mbeya*, en 30 timmars fard ner mot gransen till Malawi. Darifran var det tankt att vi skulle ta en bat pa Lake Malawi. Dock borjar jag visa tendenser pa svar sjosjuka sa fort jag tanker pa oppet vatten, det kan alltsa bli buss fran Mbeya till Malawis huvudstad Lilongwe. Vi far se vad som hander.

Det ar jobbigt att resa.

UPS ska fa frakta vart krams i expressfart till Sverige.

* Idag bjod dagstidningen pa det senaste fran Mbeya. Tva man ska hangas for ett mord pa en 22 aring. Mannen hittades dod och fladd. De tva mannen skulle tydligen salja manniskohuden for 3000 kr till en speciell handlare. Det finns alltsa en marknad for sadant i Mbeya.

From Zanzibar with love

2006-09-30 Klockan 15:15

Svarigheten med Ramadan blir som tydligast pa en o, fyra timmar fran fastlandet. Islams heliga faste-manad haller alla restauranger och matinrattningar stangda under solens timmar, fran 7 – 18. Turister ar ombedda att ej ata, dricka (35 graders varme. Okej!?), roka eller pussas pa offentliga platser under dagen.
Men som tur ar har alla svindyra hotellrestauranger oppet (tjohoo!) dar man kan ata nagorlunda gott, med usel service. Ibland borjar vi nastan grata av frustration pa restauranger.

Nu bad jag var fjollige hotellagare for fjarde gangen om vart utebord som mystiskt forsvann en natt. Varje gang vi fragat har han gnuggat sina ogon och suckat over sin glomskhet. Och varje eftermiddag har vi kommit hem till en bordslos uteplats.
Igar exploderade var badrumslampa och foll ner i golvet mitt i duschen. Vi lar nog inte fa en ny lampa…eller en skyffel att sopa upp glassplittret med. Nu duschar vi med skorna pa. Nej nej, forvaning undanbedes.

Lite bilder…

Zanzibar








(Fiskarna i sina Dhow-batar kommer in for kvallen)

Dar es Salaam



Tagresa Mwanza – Dodoma

(Friterad Tilapia serveras med pommes, ris eller inlindad i tidning)

(Klocktornet i Mwanza guideboken rekommenderar att man bara maste se)

Kvavt – utan luft att andas

Jag hangde uppochner over en djup avsats i en grotta. Och jag skulle precis betalaq nagon for det. Da borjade det snurra. Snabbare och snabbare. Det rorde sig fruktansvart snabbt. Runt runt runt. Och da vaknade jag…

Det var en riktigt javlig mardrom som forsatte ut i den riktiga natten dar jag befann mig. Den varsta yrseln jag nagonsin upplevt, i princip. T-shirten var genomblot och flakten avstangd. Jag knappte igang den och slet av mig trojan. Jag kunde varken blunda eller titta. Bada alternativen verkade erbjuda mer yrsel. Jag drog i mig en lite vatten och la mig ner pa den platta kudden.
Pa nagot satt somnade jag igen, jag kanske svimmade. En ny drom dar jag foll handlost mot ett gront omrade, igen fick jag ordentlig fart, runt runt runt runt. Och sa vaknade jag. Illamaende som fan.
Man skulle kunna tro att det var vatskebrist men da skulle man tro fel. Jag har aldrig druckit sa mycket vatten i hela mitt liv som har i Afrika. Flera liter om dagen. Kan det vara att luften ar fuktigare an ett badhus, att varje andetag kanns som en kallsup? Kan det vara varmen som langsamt vill ta mig som sin?
Drommarna, mardrommarna som blir mer och mer frekventa kan jag bara koppla till Lariam, malariamedicinen som i kan ge liknande effekter.

Jag slurpade ur sangen som ur en vattenrutschkana och in pa toaletten. Pa med lite klader och ner till agg-frukosten. Det blev lite te for min del…sen ut pa stan. Dar es Salaam ar inte bra for huvudvarken. Utanfor varje affar, varje bank och butik, star en generator och ger ifran sig mer ljud an en trasig suicidal folka. Nu har Afrikas el-problem berort mig dar det gor som ondast…i min dunkande sprangande huvudvark.
Nu kanner jag mig helt okej. Bra tom.

Den har veckan har vi gjort nada. Absolut ingenting. Upp kl. 8 for lite frukost. tillbaka till rummet och lite sol pa balkongen. Ut pa stan runt 10 for internet. Lunch pa Zahira, kott och pommes (ironiskt att bade jag och Emelie kommer flyga hem till Sverige 5 kilo tyngre. Seriost). Efter lunch fantiserar vi ihop nat arende som bara maste goras (prylshopping pa supermarket t ex), fika pa Honey Pot runt 15 och middag runt 18 (Kott och pommes. Jag sa ju det!). Tillbaka till hotellet runt 19. Sover gatt run 20:30.
Den lite halvpatetiska tillvaron har ett syfte – Vi ar fokuserade pa att tjana in lite budget till Zanzibar. Dit ska vi forsoka hitta pa mandag.

Vita svin

Vi fragade taxichafforen vad Benako var for stad, ”Is it a city? Is it a town? A village?”, ”No no no it’s a junction.” En vagkorsning, vi skulle spendera en natt och en dag i en vagkorsning.

Vi satt fem personer i baksatet pa bilen. Dorren gick knappt att stanga, framrutan delvis krossad. Chafforen korde som en tok de fa milen till Benako. Framme foll vi ur taxin och blev upplockade av sex unga man som alla skrek att vi skulle aka vidare med just deras bussbolag. Irritationen steg i oss. Vi ville vidare men var tvungna att stanna i den har…vad det nu var. En man trangde sig fram och viskade, med en sedelbunt i handen ”Change?”. Dom ar jobbigast. Vid granserna star alltid man med sedlar och vill vaxla. Nej nej, vi vill inte vaxla. Vi forsokte fa lite utrymme mellan alla busspojkar men dom fortsatte att slita i oss och vara vaskor. Vaxelmannen smog fram igen ”Please.” Nej nej nej. Att han inte fattade. Vi blev indragna till ett ”biljettkontor”. Vi stannade upp och sa till pa skarpen att vi ville hitta nagonstans att sova forst. ”Ahh”, svarade en, ”Come.”. Precis da kom vaxelkillen fram igen och bad om vara pengar. Jag rot till att VI VILL INTE VAXLA. Och han skrek tillbaka, ”BUT WHY???” Vi lamnade honom och foljde med den andra till vart boende i natt, ett guesthouse precis vid vagen. Bakom receptionen satt en glad och trevlig gubbe som mer an garna ville husa ett par mzungus for natten. Igen kom vaxlingsmannen och holl upp sina pengar. Jag holl pa att fa krupp, vad i helvete ar det han inte forstar??
Men det visade sig istallet att det var nagonting jag och Emelie inte forstod…Vaxelmannen ville inte vaxla med oss. Han var inte ens en vaxelman. Han var en Taximan som ville ha betalt for resan vi akte med honom.

Snacka om att vi skamdes. Jag vill sjunka ner i golvet nu, nar jag tanker pa det sa har nastan tva veckor efter att det hande.

Valtider i Sverige märks i Mwanza

Ja, da ar det alltsa val. Med inte sa mycket annat att gora har i Mwanza har vi pratat politik sa det star harliga till. Jag har foljt debatten via internet och har blandade kanslor.
Jag var helt overtygad om att jag skulle rosta pa en ambassad men rostningen skedde ca en manad innan riktiga valet, nagot jag missade helt. Alltsa ingen rostning for mig. Nu ar jag arligt talat glad, inte glad for att jag inte rostat men glad for att jag inte ar i Sverige och en del av den skitiga valrorelsen.
Alla dessa skandaler, spionerier etc gor mig sa furktansvart irriterad, tom sahar nagra tusen mil fran epicentrumet.

For att sammanfatta nagra favoriter i detta val, fran johannorberg.net…

Många har kritiserat Göran Persson för att han kräver att Al Gores film An Inconvenient Truth ska distribueras till alla gymnasieskolor. För att belysa frågan om växthuseffekten ska skolbarnen utsättas för de mest alarmistiska scenarierna framförda av en politisk aktivist och trolig presidentkandidat som landar i kontroversiella politiska slutsatser.

Men det finns ett värre exempel på hur politisk propagandan börjar redan i skolåldern. En värre skandal. Som pågår just nu.

Skolval2006 är ett nationellt skolval på högstadierna och gymnasierna, arrangerat av Sveriges elevråd i samarbete med Ungdomsstyrelsen, Myndigheten för Skolutveckling, Valmyndigheten och regeringen. Skolval2006 bistår med information och material om politik och demokrati och avslutar projektet med ett val på skolan. Resultaten sammanställs och ska presenteras i samband med riksdagsvalet och kan därför ha en opinionsbildande effekt.

Men det är inte vilket material som helst som har tagits fram av Myndigheten för Skolutveckling och skickas ut till högstadie- och gymnasieskolorna berättar Roger, en lärare jag har kontakt med. Bland rollspelsövningar och workshops finns också två DVD-skivor. Den ena handlar om hur ett val går till, oskyldigt och fint. Men den andra handlar om en viss ideologi, ja, ni har gissat det: SOCIALISMEN.

Myndigheten för Skolutveckling ville tydligen ha ett avsnitt ur Utbildningsradions serie om ideologier, och det råkade visst slumpa sig så att det blev det om socialism. I varje paket. Vilket sammanträffande.

Roger berättar att 1 518 skolor hittills har fått informationspaketet som ger utrymme till en enda av de ideologier som strider om segern i valet om mindre än en vecka. Och på gymnasiet går också 18-åringar med rösträtt.

En ideologi ges uppmärksamhet i landets högstadie- och gymnasieskolor på de andras bekostnad.

Av en myndighet.

För våra skattepengar.

Och med ens har vi fått reda på vad Myndigheten för Skolutveckling menar med begreppet ”skolutveckling”.

---

”Jag tror inte att den folkliga förankringen på något sätt sitter i bostaden.”

- Göran Persson besvarar i kvällens utfrågning hur kan veta hur vanligt folk har det när han skaffar herrgård för 12,5 miljoner.

”Hur kan du som köpt en villa för 6 miljoner veta hur vanligt folk har det?”
- Göran Persson till Bo Lundgren fyra år tidigare.

Ar det slut sa ar det

Det ar otroligt hur ofta man inte far det man bestaller pa restauranger. Bestaller man ris far man in Matoke, bananmos. Vill man ha kott far man fisk, vill man ha fisk far man bonor.

Hander det att man paperkar detta nar maten stalls pa bordet far man en blick och en kommentar, ”It’s over!”

Som om dom inte kan saga att det ar slut nar man bestaller.

En lång kort väg

”Va konstigt han ror sig”, tankte jag for mig sjalv nar vi gick pa gatan i centrala Kigali. ”Och vad hans blick ar franvarande, liksom tom”. Avstandet mellen oss och mannen minskade. ”Vanta… vad har han i handen… nej det kan det inte vara… eller?”. Vi kom narmare och narmare varandra. ”Jo det ar det…”, han bar pa en pistol! Mannen gick langsamt upp for backen som vi var pavag ner for. Fortfarande tvivlande pa vad jag faktiskt sag mumlade jag nastan skrattande till Christopher ”Bar han pa en pistol?”. Nar Christopher da bekraftade att jag sett ratt passerade vi mannen och skyndade oss in i narmaste butik. Manniskorna omkring borjade ocksa upptacka vapnet men stod kvar och tittade medan han fortsatte upp pa kullen.
Vad som hande sedan, eller som kanske redan hade hant vill jag inte spekulera i.

”This is Chicken Tikka Masala”, borjade hon artigt med forsta tallriken. ”This is Roasted goatmeat crispy dry, this is plain rice, this is plain rice.” och sen skedarna, ”This is a servingspoon, a servingspoon, servingspoon, servingspoon. Enjoy your meal”. Den trevliga servitrisen gjorde sitt yttersta pa sin knaggliga engelska for att gora var lunch lyckad, men efter den fjarde presentationen av ”servingspoon” sa var det svart att halla tillbaka skrattet. Vi hade bestamt oss for att spendera ungefar halva var dagsbudget pa en valkand restaurang i Kigali. Riktigt gott var det, men nu atergar vi till att ata pa de lokala billiga smarestaurangerna. I Rwanda ar det officiella spraket franska. Och det verkar vara nagonting fantastiskt i det franska spraket som gor att manniskor bara inte vill lara sig engelska. Det staller till det for sana som oss som bara laste spanska och tyska i skolan. Att bestalla mat fran menyer i Rwanda blir darfor ett lotteri. Haromdagen blev vi serverade ett varsitt korvbrod pa fintallrikar.
A nej, inte korv med brod, bara korvbrod.

Vi har nu antligen kommit fram till Mwanza, Tanzania. Tre dagar tog resan fran Kigali. Inte alls for att det ar sarkilt langt avstand. Nej, vi hade forst oturen att forst fastna vid gransen nagra timmar i vantan pa fler passagerare till var taxi som skulle ta oss till lilla byn Benako. Val i Benako hade bussarna till Mwanza slutat ga for dagen sa vi fick spendera natten pa ett litet guesthouse. 6:00 dagen efter var vi uppe och vantade pa Mwanza-bussen med biljetten i hogsta hugg. 7:00 blev vi visade av bussen som tydligen inte hade plats for oss. Syftet med forkopta biljetter var…? Vi blev hanvisade till en minibuss avgaende mot Kahama, annu en liten stad ett steg narmare Mwanza. Konduktoren hade ratt hoga tankar om minibussens kapacitet, ett tag raknade Christopher till 26 personer, med sittplatser till 16…men da inte konduktor eller forare inraknad. I Kahama var aven dar Mwanza-bussen fullsatt. Det var bara leta upp ett guesthouse igen.

We wish to inform you that tomorrow we will be killed

Hon satt i en liten barnstol av tra. Hennes ogon var runda och stora, leendet visade ett par forsvunna mjolktander.

Barnet pa fotografiet hette Irene och hon var tva ar. Informationstavlan under bilden berattade om hennes favoritgodis och alsklingsmat. Favoritleksaken var en docka hon delade med sin syster. Metoden hon dodades med var machete. Hennes syster, ett ar aldre, blev knivhuggen i ogonen och huvudet.

For tolv ar sedan mordades en miljon manniskor i Rwanda. Nej, manniskor slaktades. Ibland med gevar, ofta med machete, alltid med malet att orsaka sa mycket lidande och smarta som mojligt. Om mordaren valde en snabb dod at sitt offer var det inte av valvilja utan for att plaga offrets femariga dotter som fick se sin mammas ansikte bli bortskjutet.
Kigalis gator var fyllda av doda manniskor. Stanken av ruttnande manniskor lag som smog over hela landet.

Rwanda bestar (bestod?) av tva stammar: Hutu och Tutsi. Makten i landet lag hos Hutus och gav dom mojlighet att gora sig av med ”problemet” Tutsis, som ansags vara lagre staende. Beslutet att rensa togs av forsvarsministeriet, som bjod in alla Hutus att delta. Nagonting manga gjorde, man, kvinnor och barn med de tillhyggen dom hade.
Tutsis lemlastades med machetes, begravdes levande, brandes upp eller dranktes i latriner. Kvinnor valdtogs av HIV positiva man och skonades for ett senare lidande. Halsenor klipptes av for att forhindra flykt, spadbarn slungades in i vaggar och trad. Den manskliga tragedin var absolut och fruktansvard. 1994 slaktades en miljon manniskor i Rwanda.

Staden Gikongoro har inte mycket som talar for sig om det inte var for ett stort universitet. Under folkmordet tog tusentals manniskor skydd dar. Nar Hutu-milisen fick reda pa detta tog det inte lang tid innan alla var doda. Idag star universitet kvar som det var nar milisen lamnade det, bokstavligen. Offren behandlades efterat med ett medel for att bevaras. Besoker man universitetet idag far man se och uppleva de manniskor som dog, exakt som dom var nar det skedde. Machete-saren ar fortfarande synliga. Universitet ar en gravplats manniskor bjuds in att besoka.

I Rwanda och Kigali idag gar livet sin stilla gang. Folket har gjort ett imponerande jobb med att bygga upp staden Kigali till en av de renaste och behagligaste i Ost-Afrika.
Vi spenderade eftermiddagen pa Kigali Memorial Center, en informativ utstallning om folkmordet byggd pa en massgrav med 250000 manniskor. Utstallningen borjar med den politiska upptrappningen, motsattningarna mellan Hutus och Tutsis. Den gar sedan over till att med text, fotografier och video beskriva hur det skedde, med vilka metoder och vilka som drabbades. Kvinnor och barn, som stod for en ny generation Tutsis, var mest utsatta.
Utstallningen avslutas med fotografier pa de barn som kallblodigt mordades, daribland Irene och hennes syster. Det ar utropstecknet pa det fruktansvarda som hande.

”Ett folkmord ar inte ett mord. Det ar ett mord och ett mord och ett mord och ett mord…”

Ssese Island

Vi klev ur matatun och insag att vi inte hade nagon aning om var vi skulle ta vagen. Ssese Islands var vart mal, men an sa lange var vi bara halvvags. Det ar aldrig nagra problem att fa taxi eller liknande, mzungus som vi ar behover vi bara sticka ut nasan genom dorren for att fa vagen framfor oss att forvandlas till en taxipark. Problemen brukar uppsta nar det kommer till betalningen, da mzungus uppenbarligen ocksa ar likvardigt med okunniga, lattlurade och stoppade med pengar.

Darfor var jag valdigt tveksam da ett gang taxikillar kom springande over parkeringen. Jag forsokte forklara att vi inte var intresserade av taxi utan var ute efter en matatu (som ar tveklost billigaste fardmedlet) till farjan mot kalangala. Da en av taxikillarna da andrar sig och pastar att hans bil var en ”special-matatu” skrattade jag bara och forklarade att vi anda inte var sa dumma. Men efter mycket om och men bestamde vi oss anda for att ta hans Taxi/”Special-matatu”.

Fortfarande aningen irriterad over att han forsokt lura i oss att det var en matatu han hade, sa satte vi oss i baksatet och han korde ivag. Efter nagra minuter stannar han plotsligt och en man med hatt och kostym hoppar in i baksatat med oss. Jaja, tankte jag, man kanske delar pa taxibilarna har. Nagra minuter efter det slapper han pa en kille till i framsatat och trycker tillslut in en fjarde i det lilla baksatat. Christopher och jag sitter vid det laget i knat pa varandra och da vander sig foraren om till mig.
”See, its a matatu”

Vi anlande till Kalangala vid halv sex-tiden. Matta efter tre timmar i stekande sol pa farjan. Vi sokte oss snabbt till ett gang boda-forare for att ta reda pa vagen till Hornbill, vart tankta boende pa on. De forklarade att de kunde ta oss dit, och nar vi da forsokte inleda prisforhandlingarna sa skrattade de i kor och borjade vandra med oss langs stranden. 50 meter fran farjan hittade vi campingen. De fick nagra mynt for besvaret, och gick skrattande darifran.

Hornbill ar verkligen primitivt med stort P. Var banda ser mer ut som de trad-kojor man byggde som liten, och baren/restaurangen ar en likadan fast med en lucka for bestallningar. Trots det sa ar det valdigt mysigt med mycket vaxtlighet och en egen strand. Varje kvall kl.20.00 samlas alla boende for middag. Forsta kvallen spenderade vi tillsammans med den hollandska agaren, en italienare och en kanadensisk skribent/skadespelare/haschtomte. Tomten hade fatt for sig att resa genom afrika pa en asna, men efter lite forundersokningar upptackt att en asna kraver en hel del jobb, och hade istallet kopt en cykel.

Alla djur som verkade vakna till liv i vaggarna pa var banda just nar vi gatt och lagt oss gjorde att vi ansag tva natter pa Hornbill tillrackligt. Vi gick till den aningen dyrare grannen Pearl Beach Hotel, men fick for det ett riktigt rum utan ihaliga vaggar.

Morkret hade lagt sig over on. Vi gled upp till var dorr, 14, och kranglade upp laset. Fumlade efter lysknappen, klick… fortfarande morker. Klick, klick, klick, klick… morker. I vanliga fall hade vi inte reagerat sa starkt pa det da det ar mer ett undantag nar elen faktiskt funkar, men idag sa var faktiskt tv:n och ovriga rum omkring oss upplysta. Vi smog tillbaka in till baren och fragade forsiktigt kvinnan bakom om en tankbar forklaring. Motvilligt slappte hon blicken fran tv:n och forklarade vanligt att rum 14 inte har el. Da kom vi att tanka pa de stearinljus som nagon tidigare under dagen kommit forbid med, som Christopher da undrande tagit emot. Vi fick helt enkelt jobba utifran dom. Med lite stenar och olglas byggde vi en ljusstake.
Myshetsfaktorn hojdes I takt med att bekvamlighetsfaktorn sjonk.

Det ar som folk sager. Tva saker ar viktiga att ta med sig till Afrika, talamod och humor.

  

  

  

  

  

  

  

  

  

  

Finns mzungu-jägare?

Spannet pa forarens oknappta hjalm slog mot skalet. Emelie menade att ”hjalm har man val av en anledning?” Det var inte langt efter som hjalmen flog av hans skalle, snuddade Emelie men dramde in rakt i mitt ansikte och slog nastan glasogonen av mig. Att dom fortfarande haller…

Utan att vanda sig om sa hon ”det ar nagon som forfoljer oss.” Jag vande mig om och mycket riktigt, dar gick en man med gra luva och stirrade hal i oss. Vi okade takten, likasa luvan. Vi svangde in i en affar, nagot man ogarna gor i onodan da man blir attackerad av rad och rekommendationer till forbannelse. Jag vande mig om och dar stod han i dorroppningen. Vi stortade ut ur affaren och vek av at andra hellet, luvan efter oss. Nastan springande vek vi av pa en tatt befolkad sidogata. Vi sicksackade mellan bilar, runt en bensinmack och ut i gatan, allt for att skaka av oss honom. Och han forsvann. Med hjartat tillbaka i normal takt och svetten pa t-shirten gick vi in i ett kopcentrum. Vi vande mot utgangen och som en scen ur Hitchcock stod den beluvade mannen dar, tre meter ifran mig, med stirriga ogon in i mina. Jag tog ett steg mot honom och fragade hur jag kunde hjalpa till. Han ryggade tillbaka, kutade sig som om jag snart skulle ge honom stryk och sa ”I have my money, I have my money. I am from heaven.” Jag har mina pengar, jag har mina pengar. Jag ar fran himlen. Sen borjade han tala Luganda, bortom varat forstand. Jag tittade pa honom en sekund sen gick vi forbi honom, ut.
Han var inte efter oss langre.

Vi bestamde oss for att erimitera bort ett par dagar till Ssese Island, en o mitt i Victoria sjon.

 3/9 -06 Klockan ar 14:25