En 856 mil lang strapats over savann och oken, genom djupa dalar, over hoga berg skulle ha tagit oss till Afrikas sydligaste spets, Cape of Good Hope. Vi tog oss 855,8 mil, dar blev vi erbjudna nojet att betala 55 kr intrade. Vi lade i backen och tog oss tillbaka mot stan, ”Vi kan saga att vi var dar…”.

Det ska enligt legenden vara en polsk arkitekt som ritade Guds Edens Lustgard. Pilotprojektet som landade honom jobbet var Kapstaden.
Kapstaden ar vackert. Luften gar ur en.

Och luften har verkligen gatt ur oss. Det bransle som fick oss att springa efter hyenor i tre veckor har sinat. Nu har var semester borjat. Och vilket stalle att ha semester pa sen…
Stan ar kantad av cafeer, restauranger och barer dar dagar latt kan drommas bort med en iskall Strawberry Daquiri.

Long Street ar hjartat och pulsen i staden, dar varje kvarter har sin beskarda del av natt och nojeslivet. Dar hittar man ocksa alla hostels och backpackers som gor gatan till en never-ending fest. Inte manga bekymmer tranger sig in pa gatan dar natten alltid ar ung.

Att ha kommit hit, till Kapstaden, vart mal, ar som att sla en rosett pa ett fardiginslaget paket. Nar vi for 167 dagar sedan klev pa planet i Bromma hade vi en vision om hur resan skulle se ut. Saker och ting satte den nagot ur kurs:
Rwanda, Congo, hyenor, barnhem, apor & babianer, det fanns liksom inte dar pa ritbordet.

For att avrunda sista ordet kan vi reflektera lite over vad vi lart oss…
Nar man bestaller mat betyder det just det, att man har bestallt mat. Inte att man kommer att fa just det man vill ha.
Och om nagon annonserar att bussen gar ”direkt”, tar den garanterat en omvag pa minst 20 mil och innebar ett antal bussbyten.
Eller att halla in knana, blunda och le nar man pa en boda-boda dundrar ner for en backe mot motande trafik.

Na, det ar egentligen bara ett par roliga anekdoter nar vi funderar pa vad vi faktiskt tar med oss hem. Man kan val saga att vi tagit dod pa en del fordomar och skapat oss ett par nya.

Det finns ingenting som Afrika…

 Snipp snapp snut och sa var sagan slut.

Chardonnay, Merlot, Shiraz och allt vad det heter. Nagra timmars korande genom det oslagbara landskapet i Stellenbosch efterfoljdes av en massa vinsippande pa ett gang olika vingardar. Vi gjorde den otroligt rattvisa uppdelningen att Christopher skulle kora och jag testa vin. Som den fantastiska vinkannare jag ar sa kunde jag dock utforligt beskriva for honom alla karaktarsdrag pa de viner jag testade, ”den kanns liksom lite mer stickig an den andra som var mer…godare”. Men for att ytterliggare utveckla mina vinkunskaper sa har jag nu inforskaffat boken ”I don’t know much about wine, but I know what I like”. Nar man tar ett steg in i vinvarlden upptacker man plotsligt en massa fler nyanser an rott, vitt, torrt och sott. Efter ungefar det tjugonde glaset kunde jag faktiskt borja urskilja lite andra egenskaper i den jasta drycken, trots en nagot bedovad tunga och aningen samre balans.

Vi har hyrt en knallbla liten Golf som vi puttrar runt i, uppfor backar, ner i dalar, vanstertrafik och allt. Imorse fick vi en tidig start och gav oss ivag for en picnicfrukost uppe i bergen. Dar satt vi for oss sjalva och sag morgondiset latta over lilla vinstaden Franschoek. Darefter gasade vi vidare ner mot Boulders Beach och socialiserade oss med en samling pingviner. Ja, det ar faktiskt sant, Sydafrika bebos av en alldeles unik sorts pingvin som spenderar dagarna med att surfa pa vagorna eller att lapa sol pa stranden. Fore 1900-talet bodde en liten flock isolerade pa en o utanfor Sydafrikas kust, men fick en dag for sig att komma in och sallskapa med de solbadande manniskorna pa stranderna. Dar trivdes de sa bra att de bestamde sig for att emigrera sin lilla o. Som lokalbefolkningen beskriver det ”They saw, they swam, they conquered!”. Nu finns over 4000 av de sma varelserna bosatta pa stranden, som idag ar ett reservat, men dar de oblyga pingvinerna garna delar en macka eller tar ett dopp tillsammans med besokare.

Nu har vi parkerat oss i Kapstaden, som ocksa ar var slutdestination. Vi har nat vart mal. 150 dagars resande har lett oss hit. Den 19 december gar flyget hem till Sverige. Det innebar att vi har 12 dagar att krama ur de sista dropparna ur var budget…

”Hop on anytime. Hop off anywhere. ”

Fran Johannesburg till Kapstaden reser vi med Bazbus.
I varje stad, i varje liten by hittar man flera ”Backpackers”, hostels dar runtresande far sin dos av varma duschar, vaningssangar, billig ol, biljard och socialt umgange. Bazbus hamtar upp vid dorren och lamnar av vid onskad stad och hostel. En bekvamlighet som ar helt ny for oss efter fem manaders tuggande over savanner i fallfardiga. smockfulla matatus.

”Lamna inget annat an fotspar, ta inget annat an fotografier.”

Det skalades i rosa Champagne nar de forsta elefanterna pa 300 ar introducerades i Cintsa.

Aterforening for tredje gangen av gamla backbackers. Forsta gangen i Kampala, andra i Malawi och nu i Durban, Sydafrika.

Steve pa Sleek Backpackers.

Lionpark i Johannesburg.








Visst, det ar en unge… men ett lejon gnager pa min arm och det gor ont.

”Jag har cyklat over en mil idag, jag har inte atit nagot sen dess och det har ar min tredje whisky & cola. Du far nog kora hem.” Jag hade precis borjat pa min fjarde ol och kande mig inte manad att satta mig bakom ratten. Ett genomgaende drag i Afrika ar expatraternas (de vita inflyttade) tendens att alltid ta bilen till och fran krogen, hur blott det an blir daremellan. Med obefintlig lokaltrafik och brist pa taxibolag gor rattfylla nastan nodvandig.
Klockan var tva pa natten och vi satte oss i Steves bil med honom i forarsatet. Han vande sig till mig (Emelie sover i baksatet) och sa att ”nu ska jag ta er genom ett stalle jag egentligen inte borde visa er. Langre fram ligger en illegal bosattning, flera tusen flyktingar fran Zimbabwe bor i platskjul utan tillgang till vare sig vatten, mat eller toalett.” Steve laste dorrarna och krop langsamt utanfor en lang radda skjul. Det var nu han forklarade hur han sjalv blev beskjuten och misshandlad just dar, ”men det fortjanade jag”, sa han. Tre aggressiva hundar kastar sig ur morkret mot bilen och Steve gasar darifran.

Steve ar 40 ar och agare till Sleek Backpackers, vart hostel. Vi hann knappt igenom dorren innan han meddelar oss att vi skulle ut och se ett liveband. Han ar musiker sen 25 ar tillbaka och har rest varlden runt pa $300 med bara en gitarr. Han slogs i kampen mot apartheid och satt i fangelse med Nelson Mandela.

Jag ska inte saga att lokaltrafiken ar obefintlig. En komiker pa Blues Room forklarade att USA attackerade Irak for nagot dom inte hade – karnvapen och att han nu var orolig att dom aven skulle attackera Sydafrika for nagot dom inte har – lokaltrafik. Detta sager han trots att tusentals minibussar branner genom stan. Det ar ett tecken pa hur segregerat landet fortfarande ar. Titta in i vilken minibuss som helst och du ser uteslutande svarta manniskor och oss.
Vad som skiljer Sydafrikas minibussar fran resten av afrikas ar att foraren jobbar ensam, utan konduktor. Annars har en sk konduktor hangt ut genom fonstret, skrikigt destinationer och tagit betalt av resenarer. Hur skont det ar med en konduktor visade sig nar vi hoppade in i framsatet med foraren. Minibussen borjar rulla och pengar borjar osa in till framsatet dock inte till foraren, men till Emelie. Okej, sa en resa kostar 5 rand och 50 cent. Okej, ganger tretton personer bak. Emelie borjade vrida pa sig…alla ska ha vaxel tillbaka. Hon vande sig till foraren…”change?…change?…” Han svarde inte pa tilltal, han skakade bara pa huvudet. Folk borjade ropa efter vaxel…men inte till foraren, till Emelie. Vi fick sjalva plocka fram planboken for att ordna vaxel. Okej, alla har fatt sin vaxel och Emelie lamnar kassan till foraren. Han kikar igenom slantarna och klagar sen pa Emelie att det ar for lite pengar.
Ja, tacka vet jag svettiga konduktorer som star pa mina tar…

Sydafrika ar nagot jag, efter manader i afrika, bara inte kan forklara. Men samtidigt nagot alla kan forsta. Inte ens det pastaendet ar nagot jag kan foklara. I Sydafrika moter tredje varlden den forsta…i en ratt sa kraftfull kollision. Du har bosattningar och slum dar manniskor lever i bred misar precis bredvid kopcentrumen som far de basta i New York och London att blekna.
Johannesburg bestar av ett antal fororter och ett city centre. I Melville hittar man bardistriktet, Sandton star for kopcentrumen som slar allt jag nagonsin sett. Gigantiska komplex med biografer, affarer, barer, cafeer, restauranger, jazzklubbar etc etc. Har far du allt, med grym kvalitet och lika oslagbar service. Priserna i Sandton ligger dock pa svensk niva. City Centre star for det daliga ryktet Johannesburg dragit pa sig (varldens mest kriminella stad). Guidebockerna rekommenderar att man bara aker dit pa guidade turer. Men det ar dar nere, downtown, som man gor de ordentliga klippen pa klader och skor. Hur kan man halla sig borta darifran? Ser man till att lamna vardesaker hemma och iallafall forbereder sig litegrann pa att man ska bli utsatt for ett ran bor man klara sig fint.

Johannesburgs skyline imponerar lika stort som New Yorks. Men allt detta ar egentligen bara kosmetiskt. Det ar manniskorna som gor att stan star ut. Manniskorna ar sa grymt trevliga och serviceminded att man bara smaller av.

Det ar torsdag och vi har precis kommit hem fran Sandton City Mall, dar har vi varit vilse sen lunch. Och vad gor man nar man ar vilse i ett enormt lyxigt kopcentrum? Dricker en guldmedalj i smoothie och shoppar loss totalt.

Nar vi lamnade Rwanda gjorde vi det misstaget. Nu har vi lamnat Malawi och star igen med en valuta vi inte kan vaxla bort. 450 kronor i kwacha. Det ar iaf en dagsbudget. Nar man reser mellan platser och lander som vi gor, med minibussar, till en sa lag kostand som mojligt, vet man aldrig nar kontanter kan komma att behovas. Det ar alltid en risk att vaxla bort sina pengar innan man kommer till gransen. Men det ar samtidigt alltid en risk att vaxla vid gransen. Du hittar inget vaxlingskontor. Istallet har du ett 50-tal unga man med tjocka sedelbuntar som alltid vaxlar till ”best rate, for you my friend!”
Bestammer man sig for att vaxla med en av dessa bor man vara forsiktig.

Ett exempel:
 Vi hoppade av bussen vid Tanzania-Malawi gransen och blev presenterade med busskonduktorens bror som aven han vaxlar till ”best rate, my friend!”
Vi har sallskap av var vaxlare plus 40 andra med sedelbuntar ivriga att gora affarer med oss.; Tva misstag gjorde oss sarbara:
* Vi var tvungna att vaxla vid gransen overhuvudtaget.
* Vi hade noll koll pa hur dollar-kwacha kursen lag.
Var tre ar gamla bok skrev 90 kwacha pa en dollar. Var van tryckte in 110 kwacha pa sin miniraknare. Det lat bra enligt mig och jag tog fram 50 dollar. Direkt andrar han sig och sager 11 kwacha pa en dollar. Det menade jag var skitsnack, han andrade tillbaka till 110. Jag gav honom 50 dollar och vantade mig 5500 kwacha. Han ger mig 500 och borjar rora sig bakat. Jag bad snallt om resten, 5000. Han flinade och gav mig resten. Bara det gor att vaxling vid gransen kanns off. Att det senare visade sig att kursen lag pa 140 och att han anda lyckades lura mig pa pengar, 1500 kwacha, gor gransvaxling oacceptabelt.

I Tanzania gick vi till Rwandas ambassad och lyckades vaxla bort vara franc med ambassadoren till en usel kurs. Antar att vi lar gora samma sak i Maputo.

Blantyre (Malawi) – Maputo (Mozambique) blev en ny Kigali (Rwanda) – Mwanza (Tanzania) med flera natter i halor och otaliga 12-timmarsresor pa bussar med bankar istallet for saten.

Fyra dagars plattrov sen var vi framme i Maputo, afrikas anda sydeuropeiska stad, som paminner om ett nagot nerganget Milano, med uteserveringar och barer overallt, dar alla istallet pratar portugisiska.

Imorgon sitter vi pa en Panthera Azul ner till Johannesburg.

9/11 -06 Klockan ar 19:07

Det praktiska arbetet pa hyena-projektet tog tva veckor, sen skulle rapporten skrivas. Emelie dok in i materialet och knackade ut en 18 sidor lang rapport pa engelska. Det arbetet fick jag inte delta i.

Som Lee’s man pa plats skulle jag leda byggandet av de tva nya ap- och babianinhangnader. Tillsammans med 10 byggare sag jag till att fa pelare i cement, traramar byggda, vagg murad, staket runtspikat och tak panitat. Ett slitjobb for nagon som aldrig fick Lilla Snickaren i julklapp.

Lycklig babian.
Efter en veckas byggande kom da den stora inflyttningsdagen. 8 apor och 6 babianer skulle fa ett nytt hem. Emelie spenderade morgonen i gamla apburen for att stoppa ner de sma liven i transportburar. ”Hur da?” undrar Emelie, ”I svansen” menar experterna. Att fanga sma apor, pa vilket satt som helst, ar en utmaning som kraver talamod och hog smarttroskel. Sjalv la jag sista touchen pa nya burarna, langt borta fran allt kaos med livradda apor och skitforbannade babianer.

Babybabianer saljs pa oppen gata i Malawi, efter att mamman mordats. Becky ar en av dom. Vi spenderade en helg vid Lake Malawi tillsammans med Lee, hans vanner Bev & Nick och deras babybabian Becky. Det ar svart att med ord forklara hur fruktansvart sot den lilla varelsen ar, att ha spenderat en helg med henne ar ett minne for livet.

Fyra dagar blev till fyra veckor. Nu lamnar vi Malawi bakom oss. Mozambique och portugiserna vantar…

2006-10-29 Klockan ar 13:30 

Lilongwe Wildlife Sanctuary har 60 hyenor inneboende, efter tva veckors research ar det antalet vi kommit fram till. LWS bestar av tre zoner pa totalt 150 hektar som de senaste veckorna har varit var arbetsplats. Den information vi hade att utga ifran var: Ta reda pa hur manga hyenor som bor i omradet. Tillsammans med Patric, var bevapnade vakt, borjade vi arbetet med att genomsoka terrangen, meter for meter. Hyenor lever och bor i klaner pa mellan fem och tjugo individer. Sokandet efter halorna tog oss in i smartsamt tat och snarig skog. Varken vara kroppar, sjalar eller klader var beredda pa hur fruktansvart tuft det skulle bli. Med blasor pa fotterna och sonderslitna klader men med brinnande intresse ger vi oss ut varje morgon pa jakt efter fler hyenor. Efter forsta veckan var omradet genomsokt och den allvarliga kartlaggningen kunde borja. Vad hyenor gor nar dom ger sig ut pa natten ar att leta mat: antiloper, gnagare, faglar och en och annan hund. Vad de ocksa gor, vilket har betydelse for oss, ar att lamna tassavtryck. Pa eftermiddagen krattar vi rent runt alla bon och pa morgonen ar vi dar och analyserar aktiviteten. Av 90 bon har ca 70% visat sig vara aktiva.

Riskerna med att arbeta i LWS ar fa, men an sa verkliga, vilket vi fick erfara redan forsta dagen. Langst in i zon B dok det upp tre man, deras syfte var uppenbart. Bara nagon meter fran oss fick de syn pa Patric och hans kulspruta, da tvarvande dom och kastade sig tillbaka in i skogen. Patric avlossade en salva i luften och resterande delen av dagen visiterade alla vi motte. For att citera Patrics chef sa ”borde han ha skjutit ner i alla fall en”. Den senaste manaden har tre valdsamma ran genomforts i zon B. Nu fanns det inga tvivel om varfor vi har med oss en vakt.

Vad var undersokning kommer att leda till ar en omplacering av hyenorna. Svarigheten i det ligger inte bara i infangandet utan aven i det faktum att hyenor ar extremt territoriella och minst lika aggressiva. Att introducera hyenor till ett nytt omrade gors alltsa inte i en handvandning. Da har tva veckorna har givit oss en hel del smarta, en trasig garderob, ett ordentligt talamod och en rejal dos nyttig kunskap om hyenor.



En ordentlig hala for en rejal hyena.




Forskolelararen som en dag bevapnade sig med ett gevar for att eskortera oss ut i skogen.


Musli, en hemlos och svart undernard hund som Lee plockade upp fran vagkanten. Musli har nu fatt ett hem.


Apan Moses – vi dopte honom.


Lee Stewart.


Kotte ater Nsima med bonor.


Chilombo, en av zoots tva hyenor som skjots ihjal av en vakt efter att han blivit svart skadad i slagsmal.


Ett par minuter innan ranforsoket.










Chilombo – dagarna innan han rymde fran sin inhangnad och hamnade i slagsmal.




Dar vi kakar upp oss efter en dag av slit och slap.

 

Lilongwe Wildlife Sanctuary i Malawi ar pavag att fa en makeover som kommer att paverka hela Lilongwe och mojligtvis hela landet. Mitt i den centrala nationalparken ska det namligen byggas ett kombinerat forsknings och utbildningscenter om djur, ett hotell och en friluftspark for rehabiliterade djur. Projektet ar en betydande samhallsinsats for bade manniskor och djur i Malawi. Omradet ar i dagslaget en nedgangen, oinhangnad park dar krokodiler, leoparder, skurkar och hyenor lever i samforstand.

Lilongwes tva stadsdelar: Old Town (under) och Capital City (over). I markerat i mitten ar Lilongwe Wildlife Sanctuary, omradet vi arbetar med.
Klicka for interaktiv karta.

Projektet ar i full gang, men nagra hinder maste overvinnas. Ett av problemen ar de 50+ vilda hyenorna som lever och bor i omradet, en stadigt vaxande flock. Inte basta stallet att slappa ut nyrehabiliterade smadjur. Det ar dar vi kommer in i bilden. De narmaste veckorna ska vi spara upp, kartlagga och rakna hyenorna ner till sista ungen. Hyenorna ar ute och ranner i centrala Lilongwe pa natterna och kryper ner i sina bon till gryningen. Efter vi kartlagt alla bon krattar vi rent utanfor ingangen, for att nasta dag notera aktiviteten med hjalp av tassavtrycken. Till vart forfogande har vi en bevapnad ”Park-ranger” for beskydd mot rovdjur (t ex de hyenor vi rakar vacka) och banditer som gjort hela omradet till en ”No Go Zone”.

Lee Stewart, projektledare for Lilongwe Wildlife Sanctuary, har gett oss fria hander med hyenorna. Arbetet ar obetalt men gratis logi ingar. Vi har flyttat in i ett litet rum hemma hos Lee. Hemhjalpen Gertrud vacker oss med te pa morgonen och tvattar vara klader pa eftermiddagarna. Pa natten lagger vi oss trygga i vetskapen om att tva vakter patrullerar runt huset. Var del av projektet beraknas ta tva veckor, men Lee som ar begravd i arbete behaller oss garna sa lange han far.

20061016 Klockn ar 11:00

 Tazara = Tanzania Zambia Railway

Vi skulle ta oss fran Dar es Salaam ner till Mbeya, gransen till Malawi. Alterntiven ar fa: en buss skulle ta oss ner pa en dag men priset ar relativt hogt (min halsa, mitt humor och valmaende). Emelie skulle hanga ut ur fonstret som en schäfer for att bota aksjukan och jag skulle skulle apatiskt borja fundera pa en tidigare hemresa. Tazara-taget lockade nagot mer – forsta klass med roomservice, egen sang och loungevagn.
Vi slog oss ner i vantsalen en dryga fyra timmar innan avresan, ensamma. Nar tiden var inne for att oppna grindarna till perongen var salen knokfull. En stor kvinna i vaktaruniform staller sig framfor hopen och beordrar en ko, manniskor kastar sig for att hamna nagorlunda langt fram (Ekonomiklass som dom flesta reser i bestar av trabankar). Kvinnan later folket rora pa sig langsamt men nagra borjar springa…da brakar helvetet los. Den bastanta kvinnan vralar, sliter tag i manniskorna och kastar dom tillbaka in i kon. En militarpolis som anslutit sig tar sin batong och drammer till de ”olydiga”, aven han borjar skrika och vrala. Han haller upp batongen som en sabel (en garde) och stortar fram igenom massan for att peta ut dom ur kon som sticker ut lite ur ordningen. Dom som inte var kvicka nog fick en stav rakt i magen. Det gar inte att beskriva hur illa det faktiskt var. Bada vakterna skrek at manniskorna som snallt fick ta fysisk misshandel for att ens fa komma pa taget.
Jag och Emelie smet ut ur kon, vi hade ju anda en forstklass biljett med egen sang, inte behovde vi trangas och slass med Ekonomiklassarna om deras trabankar.

Mbeya ar en regional huvudstad i sodra Tanzania, ett par dagar i stan var planen men under ett dygn blev det. Hotellet var ode och skrackfilms inspirerat (ta en titt pa filmen Barton Fink for en uppfattning), restaurangen tog ett duktigt Mzungu-pris for kyckling och pommes (ar det nagot som gor en riktigt riktigt forbannad ar det nar vi far betala ett overpris for att vi ar vita. Som en boda-forare i Kampala sa ”but you have money.”)
Klockan 07 nasta morgon gick bussen till Songwe, gransen till Malawi. Inte mer an tva steg utanfor bussen i Songwe, sen blev vi overrumplade av tiotals ”vaxlare”. Vid alla granser hittar man unga killar som drar fram en tjocka sedelbuntar och vill vaxla ”I give you best rate.” Ibland har man inget val an att vaxla da, nagot som gav oss en forlust pa runt 12 dollar denna dag. Jag hade inte kollat upp kursen for Malawis valuta och hade saledes ingen aning att en dollar ar 140 kwacha och inte 110. Att han forst forsokte ge mig 11 kwacha pa en dollar gor mig annu tokigare.
Okej, fran gransen blev det minibuss till Karonga, fran Karonga tog vi oss till Mzuzu och darifran en nattbuss till huvudstaden Lilongwe. Till Lilongwe kom vi runt 2 pa natten – men icke fortrosta. Busschafforen parkerade bussen vid en bensinmack, stangde av motorn och forsvann. Kvar blev vi alla fram till morgonkvisten. Det var en service om nagot – vi sov kvar i bussen till soluppgangen. En natts logi insparad!

Planen har varit att ta oss till Zimbabwe idag men det har blivit lite korrigeringar och vi blir nog kvar i Malawi minst tva veckor till…

Nagon stryker sig emot mig pavag over gatan. Jag ar sa trott pa alla kommentarer, blickar och utrop vi drar till oss pa gatorna har. Har det nu gatt sa langt att folk till och med vagar sig fram och tar pa en nar man gar forbi?!
Jag vander mig om for att morda honom med blicken, det ar da jag upptacker min uppsnittade vaska. Mannen passerar mig och gar med snabba steg over den valtrafikerade vagen. Utan att riktigt fatt grepp om situationen foljer jag instinktivt efter mannen ut i gatan. Jag kliver rakt ut i vagen, utan att slappa blicken pa mannen, och samma sekund kommer en av morgonbilisterna i hog fart mot mig. Han lyckas precis vaja bilen de centimeter som kravdes for att inte kora pa mig, medan jag kastas baklanges pa gatan. Med uppsliten sko och en chockad Christopher vid vagkanten kravlar jag mig upp pa trottoaren igen. Forbannad och med skon i handen forsoker jag forklara vad som hant for Christopher, som inte kan ha sett nagon logik i mitt beteende. Men forklaringen kan inte ha gett mycket mer klarhet. ”Han snittade den…han bar pa gul handduk… jag skulle folja efter… har han fatt med sig nagonting… ser du honom?”.

Vi tog oss snabbt hem igen och fick dar inventera vaskans innehall. Tjuven maste blivit riktigt besviken nar han upptackte att det enda jag slapar runt pa ar en halvt fungerande miniraknare, en trasig vackarklocka, en gammal kortlek, en toarulle, och ett valanvant skrivhafte. Fast han hade ju kunnat ta mitt ”bra-och-ha-pennskrin” och kunnat radda sig mot plotsliga magproblem, huvudvark, mensbesvar, eller kommit over mina dyrbara tandstickor, sakerhetsnalar och harsnoddar.
Men det var nog inte det han hoppades hitta.

Resultatet av hans stoldforsok blev alltsa en trasig sko, en uppsnittad vaska och en irriterad Emelie. Lyckat.