Sista ordet…

En 856 mil lang strapats over savann och oken, genom djupa dalar, over hoga berg skulle ha tagit oss till Afrikas sydligaste spets, Cape of Good Hope. Vi tog oss 855,8 mil, dar blev vi erbjudna nojet att betala 55 kr intrade. Vi lade i backen och tog oss tillbaka mot stan, ”Vi kan saga att vi var dar…”.

Det ska enligt legenden vara en polsk arkitekt som ritade Guds Edens Lustgard. Pilotprojektet som landade honom jobbet var Kapstaden.
Kapstaden ar vackert. Luften gar ur en.

Och luften har verkligen gatt ur oss. Det bransle som fick oss att springa efter hyenor i tre veckor har sinat. Nu har var semester borjat. Och vilket stalle att ha semester pa sen…
Stan ar kantad av cafeer, restauranger och barer dar dagar latt kan drommas bort med en iskall Strawberry Daquiri.

Long Street ar hjartat och pulsen i staden, dar varje kvarter har sin beskarda del av natt och nojeslivet. Dar hittar man ocksa alla hostels och backpackers som gor gatan till en never-ending fest. Inte manga bekymmer tranger sig in pa gatan dar natten alltid ar ung.

  

  

  

Att ha kommit hit, till Kapstaden, vart mal, ar som att sla en rosett pa ett fardiginslaget paket. Nar vi for 167 dagar sedan klev pa planet i Bromma hade vi en vision om hur resan skulle se ut. Saker och ting satte den nagot ur kurs:
Rwanda, Congo, hyenor, barnhem, apor & babianer, det fanns liksom inte dar pa ritbordet.

For att avrunda sista ordet kan vi reflektera lite over vad vi lart oss…
Nar man bestaller mat betyder det just det, att man har bestallt mat. Inte att man kommer att fa just det man vill ha.
Och om nagon annonserar att bussen gar ”direkt”, tar den garanterat en omvag pa minst 20 mil och innebar ett antal bussbyten.
Eller att halla in knana, blunda och le nar man pa en boda-boda dundrar ner for en backe mot motande trafik.

Na, det ar egentligen bara ett par roliga anekdoter nar vi funderar pa vad vi faktiskt tar med oss hem. Man kan val saga att vi tagit dod pa en del fordomar och skapat oss ett par nya.

Det finns ingenting som Afrika…

 Snipp snapp snut och sa var sagan slut.

Knallblå, läcker och explosiv

Chardonnay, Merlot, Shiraz och allt vad det heter. Nagra timmars korande genom det oslagbara landskapet i Stellenbosch efterfoljdes av en massa vinsippande pa ett gang olika vingardar. Vi gjorde den otroligt rattvisa uppdelningen att Christopher skulle kora och jag testa vin. Som den fantastiska vinkannare jag ar sa kunde jag dock utforligt beskriva for honom alla karaktarsdrag pa de viner jag testade, ”den kanns liksom lite mer stickig an den andra som var mer…godare”. Men for att ytterliggare utveckla mina vinkunskaper sa har jag nu inforskaffat boken ”I don’t know much about wine, but I know what I like”. Nar man tar ett steg in i vinvarlden upptacker man plotsligt en massa fler nyanser an rott, vitt, torrt och sott. Efter ungefar det tjugonde glaset kunde jag faktiskt borja urskilja lite andra egenskaper i den jasta drycken, trots en nagot bedovad tunga och aningen samre balans.

Vi har hyrt en knallbla liten Golf som vi puttrar runt i, uppfor backar, ner i dalar, vanstertrafik och allt. Imorse fick vi en tidig start och gav oss ivag for en picnicfrukost uppe i bergen. Dar satt vi for oss sjalva och sag morgondiset latta over lilla vinstaden Franschoek. Darefter gasade vi vidare ner mot Boulders Beach och socialiserade oss med en samling pingviner. Ja, det ar faktiskt sant, Sydafrika bebos av en alldeles unik sorts pingvin som spenderar dagarna med att surfa pa vagorna eller att lapa sol pa stranden. Fore 1900-talet bodde en liten flock isolerade pa en o utanfor Sydafrikas kust, men fick en dag for sig att komma in och sallskapa med de solbadande manniskorna pa stranderna. Dar trivdes de sa bra att de bestamde sig for att emigrera sin lilla o. Som lokalbefolkningen beskriver det ”They saw, they swam, they conquered!”. Nu finns over 4000 av de sma varelserna bosatta pa stranden, som idag ar ett reservat, men dar de oblyga pingvinerna garna delar en macka eller tar ett dopp tillsammans med besokare.

Nu har vi parkerat oss i Kapstaden, som ocksa ar var slutdestination. Vi har nat vart mal. 150 dagars resande har lett oss hit. Den 19 december gar flyget hem till Sverige. Det innebar att vi har 12 dagar att krama ur de sista dropparna ur var budget…

Lyx och lejonbett sista veckorna

”Hop on anytime. Hop off anywhere. ”

Fran Johannesburg till Kapstaden reser vi med Bazbus.
I varje stad, i varje liten by hittar man flera ”Backpackers”, hostels dar runtresande far sin dos av varma duschar, vaningssangar, billig ol, biljard och socialt umgange. Bazbus hamtar upp vid dorren och lamnar av vid onskad stad och hostel. En bekvamlighet som ar helt ny for oss efter fem manaders tuggande over savanner i fallfardiga. smockfulla matatus.

”Lamna inget annat an fotspar, ta inget annat an fotografier.”

Det skalades i rosa Champagne nar de forsta elefanterna pa 300 ar introducerades i Cintsa.

Aterforening for tredje gangen av gamla backbackers. Forsta gangen i Kampala, andra i Malawi och nu i Durban, Sydafrika.

Steve pa Sleek Backpackers.

Lionpark i Johannesburg.








Visst, det ar en unge… men ett lejon gnager pa min arm och det gor ont.

Apmycket att göra sista veckan

9/11 -06 Klockan ar 19:07

Det praktiska arbetet pa hyena-projektet tog tva veckor, sen skulle rapporten skrivas. Emelie dok in i materialet och knackade ut en 18 sidor lang rapport pa engelska. Det arbetet fick jag inte delta i.

Som Lee’s man pa plats skulle jag leda byggandet av de tva nya ap- och babianinhangnader. Tillsammans med 10 byggare sag jag till att fa pelare i cement, traramar byggda, vagg murad, staket runtspikat och tak panitat. Ett slitjobb for nagon som aldrig fick Lilla Snickaren i julklapp.

Lycklig babian.
Efter en veckas byggande kom da den stora inflyttningsdagen. 8 apor och 6 babianer skulle fa ett nytt hem. Emelie spenderade morgonen i gamla apburen for att stoppa ner de sma liven i transportburar. ”Hur da?” undrar Emelie, ”I svansen” menar experterna. Att fanga sma apor, pa vilket satt som helst, ar en utmaning som kraver talamod och hog smarttroskel. Sjalv la jag sista touchen pa nya burarna, langt borta fran allt kaos med livradda apor och skitforbannade babianer.

Babybabianer saljs pa oppen gata i Malawi, efter att mamman mordats. Becky ar en av dom. Vi spenderade en helg vid Lake Malawi tillsammans med Lee, hans vanner Bev & Nick och deras babybabian Becky. Det ar svart att med ord forklara hur fruktansvart sot den lilla varelsen ar, att ha spenderat en helg med henne ar ett minne for livet.

Fyra dagar blev till fyra veckor. Nu lamnar vi Malawi bakom oss. Mozambique och portugiserna vantar…

En hyena krattar inte själv

2006-10-29 Klockan ar 13:30 

Lilongwe Wildlife Sanctuary har 60 hyenor inneboende, efter tva veckors research ar det antalet vi kommit fram till. LWS bestar av tre zoner pa totalt 150 hektar som de senaste veckorna har varit var arbetsplats. Den information vi hade att utga ifran var: Ta reda pa hur manga hyenor som bor i omradet. Tillsammans med Patric, var bevapnade vakt, borjade vi arbetet med att genomsoka terrangen, meter for meter. Hyenor lever och bor i klaner pa mellan fem och tjugo individer. Sokandet efter halorna tog oss in i smartsamt tat och snarig skog. Varken vara kroppar, sjalar eller klader var beredda pa hur fruktansvart tuft det skulle bli. Med blasor pa fotterna och sonderslitna klader men med brinnande intresse ger vi oss ut varje morgon pa jakt efter fler hyenor. Efter forsta veckan var omradet genomsokt och den allvarliga kartlaggningen kunde borja. Vad hyenor gor nar dom ger sig ut pa natten ar att leta mat: antiloper, gnagare, faglar och en och annan hund. Vad de ocksa gor, vilket har betydelse for oss, ar att lamna tassavtryck. Pa eftermiddagen krattar vi rent runt alla bon och pa morgonen ar vi dar och analyserar aktiviteten. Av 90 bon har ca 70% visat sig vara aktiva.

Riskerna med att arbeta i LWS ar fa, men an sa verkliga, vilket vi fick erfara redan forsta dagen. Langst in i zon B dok det upp tre man, deras syfte var uppenbart. Bara nagon meter fran oss fick de syn pa Patric och hans kulspruta, da tvarvande dom och kastade sig tillbaka in i skogen. Patric avlossade en salva i luften och resterande delen av dagen visiterade alla vi motte. For att citera Patrics chef sa ”borde han ha skjutit ner i alla fall en”. Den senaste manaden har tre valdsamma ran genomforts i zon B. Nu fanns det inga tvivel om varfor vi har med oss en vakt.

Vad var undersokning kommer att leda till ar en omplacering av hyenorna. Svarigheten i det ligger inte bara i infangandet utan aven i det faktum att hyenor ar extremt territoriella och minst lika aggressiva. Att introducera hyenor till ett nytt omrade gors alltsa inte i en handvandning. Da har tva veckorna har givit oss en hel del smarta, en trasig garderob, ett ordentligt talamod och en rejal dos nyttig kunskap om hyenor.



En ordentlig hala for en rejal hyena.




Forskolelararen som en dag bevapnade sig med ett gevar for att eskortera oss ut i skogen.


Musli, en hemlos och svart undernard hund som Lee plockade upp fran vagkanten. Musli har nu fatt ett hem.


Apan Moses – vi dopte honom.


Lee Stewart.


Kotte ater Nsima med bonor.


Chilombo, en av zoots tva hyenor som skjots ihjal av en vakt efter att han blivit svart skadad i slagsmal.


Ett par minuter innan ranforsoket.










Chilombo – dagarna innan han rymde fran sin inhangnad och hamnade i slagsmal.




Dar vi kakar upp oss efter en dag av slit och slap.

 

Uppdrag: Hyena

Lilongwe Wildlife Sanctuary i Malawi ar pavag att fa en makeover som kommer att paverka hela Lilongwe och mojligtvis hela landet. Mitt i den centrala nationalparken ska det namligen byggas ett kombinerat forsknings och utbildningscenter om djur, ett hotell och en friluftspark for rehabiliterade djur. Projektet ar en betydande samhallsinsats for bade manniskor och djur i Malawi. Omradet ar i dagslaget en nedgangen, oinhangnad park dar krokodiler, leoparder, skurkar och hyenor lever i samforstand.

Lilongwes tva stadsdelar: Old Town (under) och Capital City (over). I markerat i mitten ar Lilongwe Wildlife Sanctuary, omradet vi arbetar med.
Klicka for interaktiv karta.

Projektet ar i full gang, men nagra hinder maste overvinnas. Ett av problemen ar de 50+ vilda hyenorna som lever och bor i omradet, en stadigt vaxande flock. Inte basta stallet att slappa ut nyrehabiliterade smadjur. Det ar dar vi kommer in i bilden. De narmaste veckorna ska vi spara upp, kartlagga och rakna hyenorna ner till sista ungen. Hyenorna ar ute och ranner i centrala Lilongwe pa natterna och kryper ner i sina bon till gryningen. Efter vi kartlagt alla bon krattar vi rent utanfor ingangen, for att nasta dag notera aktiviteten med hjalp av tassavtrycken. Till vart forfogande har vi en bevapnad ”Park-ranger” for beskydd mot rovdjur (t ex de hyenor vi rakar vacka) och banditer som gjort hela omradet till en ”No Go Zone”.

Lee Stewart, projektledare for Lilongwe Wildlife Sanctuary, har gett oss fria hander med hyenorna. Arbetet ar obetalt men gratis logi ingar. Vi har flyttat in i ett litet rum hemma hos Lee. Hemhjalpen Gertrud vacker oss med te pa morgonen och tvattar vara klader pa eftermiddagarna. Pa natten lagger vi oss trygga i vetskapen om att tva vakter patrullerar runt huset. Var del av projektet beraknas ta tva veckor, men Lee som ar begravd i arbete behaller oss garna sa lange han far.

Forodhani Gardens

2006-10-05 Klockan ar 15:30

Om Ramadan kraver aterhallsamhet under dagen kraver den fest till dess ara pa kvallen. Vid solnedgangen samlas manniskor av alla sorter i Forodhani Gardens, en park mellan Stone Towns labyrintgator och oceanen.Vad som erbjuds minuten efter att solen forsvunnit bakom horisonten att inte mindre an en stor fest.
Fiskare och matlagare i jeans, t-shirt och skitiga forkladen serverar haj, tonfisk, sea perch, hummer, kraftor, rakor, krabba, musslor, blackfisk, calamari – allt fran havet pa en pinne. Du pekar ut allt du vill smaka, valjer lokalt odlade kryddor fran Zanzibar och vantar i graset medan maten grillas over oppen eld. Nagon kommer fram och erbjuder nymanglad sockerrors-saft. Efter maten rullar du over i graset och njuter av bananchokladen till dessert. Du slukas av en musikalisk cocktail av sorl fran fiskare, vasande fran stormlamporna och oceanens kluckande mot hamnen.
Forodhani Gardens ar anledning nog att ta en tur till Zanzibar.

Vi njot en vecka av strand och bad i Nungwi, en liten ort pa ons nordligaste del. JamboBrothers hette vart beachhotel belaget pa stranden, med en restaurang som bjod pa vad en vacker solnedgang faktiskt innebar (+ riktigt bra mat) och en riktigt bra dykupplevelse (dock under sporegn…vilket inte spelar sa stor roll under vattnet).

Det tog emot en del att lamna Zanzibar, speciellt da vi har en ruggig resa framfor oss.
Pa tisdag tar vi taget till Mbeya*, en 30 timmars fard ner mot gransen till Malawi. Darifran var det tankt att vi skulle ta en bat pa Lake Malawi. Dock borjar jag visa tendenser pa svar sjosjuka sa fort jag tanker pa oppet vatten, det kan alltsa bli buss fran Mbeya till Malawis huvudstad Lilongwe. Vi far se vad som hander.

Det ar jobbigt att resa.

UPS ska fa frakta vart krams i expressfart till Sverige.

* Idag bjod dagstidningen pa det senaste fran Mbeya. Tva man ska hangas for ett mord pa en 22 aring. Mannen hittades dod och fladd. De tva mannen skulle tydligen salja manniskohuden for 3000 kr till en speciell handlare. Det finns alltsa en marknad for sadant i Mbeya.

From Zanzibar with love

2006-09-30 Klockan 15:15

Svarigheten med Ramadan blir som tydligast pa en o, fyra timmar fran fastlandet. Islams heliga faste-manad haller alla restauranger och matinrattningar stangda under solens timmar, fran 7 – 18. Turister ar ombedda att ej ata, dricka (35 graders varme. Okej!?), roka eller pussas pa offentliga platser under dagen.
Men som tur ar har alla svindyra hotellrestauranger oppet (tjohoo!) dar man kan ata nagorlunda gott, med usel service. Ibland borjar vi nastan grata av frustration pa restauranger.

Nu bad jag var fjollige hotellagare for fjarde gangen om vart utebord som mystiskt forsvann en natt. Varje gang vi fragat har han gnuggat sina ogon och suckat over sin glomskhet. Och varje eftermiddag har vi kommit hem till en bordslos uteplats.
Igar exploderade var badrumslampa och foll ner i golvet mitt i duschen. Vi lar nog inte fa en ny lampa…eller en skyffel att sopa upp glassplittret med. Nu duschar vi med skorna pa. Nej nej, forvaning undanbedes.

Lite bilder…

Zanzibar








(Fiskarna i sina Dhow-batar kommer in for kvallen)

Dar es Salaam



Tagresa Mwanza – Dodoma

(Friterad Tilapia serveras med pommes, ris eller inlindad i tidning)

(Klocktornet i Mwanza guideboken rekommenderar att man bara maste se)

Ssese Island

Vi klev ur matatun och insag att vi inte hade nagon aning om var vi skulle ta vagen. Ssese Islands var vart mal, men an sa lange var vi bara halvvags. Det ar aldrig nagra problem att fa taxi eller liknande, mzungus som vi ar behover vi bara sticka ut nasan genom dorren for att fa vagen framfor oss att forvandlas till en taxipark. Problemen brukar uppsta nar det kommer till betalningen, da mzungus uppenbarligen ocksa ar likvardigt med okunniga, lattlurade och stoppade med pengar.

Darfor var jag valdigt tveksam da ett gang taxikillar kom springande over parkeringen. Jag forsokte forklara att vi inte var intresserade av taxi utan var ute efter en matatu (som ar tveklost billigaste fardmedlet) till farjan mot kalangala. Da en av taxikillarna da andrar sig och pastar att hans bil var en ”special-matatu” skrattade jag bara och forklarade att vi anda inte var sa dumma. Men efter mycket om och men bestamde vi oss anda for att ta hans Taxi/”Special-matatu”.

Fortfarande aningen irriterad over att han forsokt lura i oss att det var en matatu han hade, sa satte vi oss i baksatet och han korde ivag. Efter nagra minuter stannar han plotsligt och en man med hatt och kostym hoppar in i baksatat med oss. Jaja, tankte jag, man kanske delar pa taxibilarna har. Nagra minuter efter det slapper han pa en kille till i framsatat och trycker tillslut in en fjarde i det lilla baksatat. Christopher och jag sitter vid det laget i knat pa varandra och da vander sig foraren om till mig.
”See, its a matatu”

Vi anlande till Kalangala vid halv sex-tiden. Matta efter tre timmar i stekande sol pa farjan. Vi sokte oss snabbt till ett gang boda-forare for att ta reda pa vagen till Hornbill, vart tankta boende pa on. De forklarade att de kunde ta oss dit, och nar vi da forsokte inleda prisforhandlingarna sa skrattade de i kor och borjade vandra med oss langs stranden. 50 meter fran farjan hittade vi campingen. De fick nagra mynt for besvaret, och gick skrattande darifran.

Hornbill ar verkligen primitivt med stort P. Var banda ser mer ut som de trad-kojor man byggde som liten, och baren/restaurangen ar en likadan fast med en lucka for bestallningar. Trots det sa ar det valdigt mysigt med mycket vaxtlighet och en egen strand. Varje kvall kl.20.00 samlas alla boende for middag. Forsta kvallen spenderade vi tillsammans med den hollandska agaren, en italienare och en kanadensisk skribent/skadespelare/haschtomte. Tomten hade fatt for sig att resa genom afrika pa en asna, men efter lite forundersokningar upptackt att en asna kraver en hel del jobb, och hade istallet kopt en cykel.

Alla djur som verkade vakna till liv i vaggarna pa var banda just nar vi gatt och lagt oss gjorde att vi ansag tva natter pa Hornbill tillrackligt. Vi gick till den aningen dyrare grannen Pearl Beach Hotel, men fick for det ett riktigt rum utan ihaliga vaggar.

Morkret hade lagt sig over on. Vi gled upp till var dorr, 14, och kranglade upp laset. Fumlade efter lysknappen, klick… fortfarande morker. Klick, klick, klick, klick… morker. I vanliga fall hade vi inte reagerat sa starkt pa det da det ar mer ett undantag nar elen faktiskt funkar, men idag sa var faktiskt tv:n och ovriga rum omkring oss upplysta. Vi smog tillbaka in till baren och fragade forsiktigt kvinnan bakom om en tankbar forklaring. Motvilligt slappte hon blicken fran tv:n och forklarade vanligt att rum 14 inte har el. Da kom vi att tanka pa de stearinljus som nagon tidigare under dagen kommit forbid med, som Christopher da undrande tagit emot. Vi fick helt enkelt jobba utifran dom. Med lite stenar och olglas byggde vi en ljusstake.
Myshetsfaktorn hojdes I takt med att bekvamlighetsfaktorn sjonk.

Det ar som folk sager. Tva saker ar viktiga att ta med sig till Afrika, talamod och humor.

  

  

  

  

  

  

  

  

  

  

Tor – åskguden

Jag hade satsat en tusenlapp pa get nummer 4. Det var bara minuter kvar till start for race fem i Royal Ascot Get-race. Samtidigt som klockan tickade mot startskottet drog molnen ihop sig till ett hotfullt svart massiv. De tusen vimplarna i luften slog i vinden. Getterna gnydde oroligt i sina fallor. Jag sag det badande som en maktig metfor for hur laddad min get var. En ren kraftuppvisning. Jag stod pa andra kortsidan och hall hart i min vinnande kupong. Hela evenemanget paminnde om en bjudning i kolonialtidens Afrika nar man i kostym och kvinnor i stora hattar rorde sig mot getbanan. Skottet gick av och ett vral dundrade over Munyonyo-omradet. Man hangde over staketet och peppade just sin get till eventuell vinst. Da var det ingen som reflekterade over valgorenheten som pengarna gick till, det handlade bara om gammal hederlig vinnarinstinkt. Om askadarna var i extas kan getterna bara kallas motsatsen. Dom gjorde inte manga knop, da och da fick dom fart nar efterfoljande banderoll knuffade dom i baken. Min get, Askguden Tor, gjorde ett inledande taktiskt misstag och la sig i ytterfaltet. Han hade storre delen av loppet men blev i sista kurvan distraherad av klover. Han hade ingen chans i sista spurten.

Jag hamnade pa en boda-motorcykel tillsammans med Emelie. Jag lutade mig fram till foraren ”Du far 1000 extra om du kommer fore till Taxiparken”, jag refererade till Jens pa den andra motorcykeln som tjatade om hur mycket snabbare han var pa ditvagen. Det ar kanske en dum sak att saga till en svulten boda-forare under en becksvart regning trafiktat kvall men jag hade ett ego att torna. Vi kom forst.

Skylten utanfor annonserade engelska ligamatcher hela kvallen. Vi tog trappan upp till andra vaningen och foljde en lang balkong. Utsikten gav inte mer an en regnig skitig grand med trasiga rutor och djupa hal i marken. Framfor dorren tog en man betalt: 5 kr ”there is no seats. Is that okay?”, ”Ingen fara. Vi sitter pa golvet.” Skylten forklarade val att brak, rokning och illaluktande skor undanbedes. Vi noterade, viftade pa tarna och gick in. Vad vi betalde intrade till var en tvarumslagenhet med tre tv-apparater och trangsel med 150 pers. Som en klick margarin pa morkt brod satte vi oss ner pa golvet mitt bland askadarna. Tillsammans skulle vi dela ett Champions League ogonblick. Nar olen var redo ekade var bestallning over hogtalarsystemet. Ett avancerat F&B system i en ratt sa bohemisk lya. Olen var varm, spanningen pa topp. Vi var nojda.

Nar kvallen bytte skepnad till natt letade vi upp en lokal bar mitt i centrala Kampala. Gatorna som vanligtvis ar fyllda av folk och kommers var ode. Nu var det bara vi, hororna, hemlosa barn och nattugglorna som strok runt.
Baren lag pa Luwum Street. Ett steg innanfor dorren sen visste hela stallet om att tre muzungus hade anlant, sakert de forsta inne sedan 1998. Vi slog oss ner hos Carlos, en sudanes fran Juba. Vi diskuterade lange Sudan och honom sjalv, Carlos. Nu pavag fran Sudan, via Uganda, tillbaka till Atlanta for att fortsatta studierna.
En riktigt trevlig man anslot sig till vart bord lite senare, han visade mig till toaletten. Under tiden pratade Carlos med Jens och Emelie och menade att den mannen inte ar att lita pa. Carlos gav sen mannen 10 kr for att lamna oss ifred. Det var allt han ville ha anda, vara pengar. Han forsvann. Genuint trevliga manniskor ar det sallan man traffar, men Carlos var en av dom.
Kvallen var fylld av manniskor som ville sla sig ner for att prata med oss. Vi erbjod nyfiket alla att satta sig…dock inte kvinnorna som strok sig mot min rygg.

Kvallen slutade hemma med en fotogenlampa och ett parti skitgubbe, med tva scouter.

Ingen el den kvallen heller.