Ar det slut sa ar det

Det ar otroligt hur ofta man inte far det man bestaller pa restauranger. Bestaller man ris far man in Matoke, bananmos. Vill man ha kott far man fisk, vill man ha fisk far man bonor.

Hander det att man paperkar detta nar maten stalls pa bordet far man en blick och en kommentar, ”It’s over!”

Som om dom inte kan saga att det ar slut nar man bestaller.

We wish to inform you that tomorrow we will be killed

Hon satt i en liten barnstol av tra. Hennes ogon var runda och stora, leendet visade ett par forsvunna mjolktander.

Barnet pa fotografiet hette Irene och hon var tva ar. Informationstavlan under bilden berattade om hennes favoritgodis och alsklingsmat. Favoritleksaken var en docka hon delade med sin syster. Metoden hon dodades med var machete. Hennes syster, ett ar aldre, blev knivhuggen i ogonen och huvudet.

For tolv ar sedan mordades en miljon manniskor i Rwanda. Nej, manniskor slaktades. Ibland med gevar, ofta med machete, alltid med malet att orsaka sa mycket lidande och smarta som mojligt. Om mordaren valde en snabb dod at sitt offer var det inte av valvilja utan for att plaga offrets femariga dotter som fick se sin mammas ansikte bli bortskjutet.
Kigalis gator var fyllda av doda manniskor. Stanken av ruttnande manniskor lag som smog over hela landet.

Rwanda bestar (bestod?) av tva stammar: Hutu och Tutsi. Makten i landet lag hos Hutus och gav dom mojlighet att gora sig av med ”problemet” Tutsis, som ansags vara lagre staende. Beslutet att rensa togs av forsvarsministeriet, som bjod in alla Hutus att delta. Nagonting manga gjorde, man, kvinnor och barn med de tillhyggen dom hade.
Tutsis lemlastades med machetes, begravdes levande, brandes upp eller dranktes i latriner. Kvinnor valdtogs av HIV positiva man och skonades for ett senare lidande. Halsenor klipptes av for att forhindra flykt, spadbarn slungades in i vaggar och trad. Den manskliga tragedin var absolut och fruktansvard. 1994 slaktades en miljon manniskor i Rwanda.

Staden Gikongoro har inte mycket som talar for sig om det inte var for ett stort universitet. Under folkmordet tog tusentals manniskor skydd dar. Nar Hutu-milisen fick reda pa detta tog det inte lang tid innan alla var doda. Idag star universitet kvar som det var nar milisen lamnade det, bokstavligen. Offren behandlades efterat med ett medel for att bevaras. Besoker man universitetet idag far man se och uppleva de manniskor som dog, exakt som dom var nar det skedde. Machete-saren ar fortfarande synliga. Universitet ar en gravplats manniskor bjuds in att besoka.

I Rwanda och Kigali idag gar livet sin stilla gang. Folket har gjort ett imponerande jobb med att bygga upp staden Kigali till en av de renaste och behagligaste i Ost-Afrika.
Vi spenderade eftermiddagen pa Kigali Memorial Center, en informativ utstallning om folkmordet byggd pa en massgrav med 250000 manniskor. Utstallningen borjar med den politiska upptrappningen, motsattningarna mellan Hutus och Tutsis. Den gar sedan over till att med text, fotografier och video beskriva hur det skedde, med vilka metoder och vilka som drabbades. Kvinnor och barn, som stod for en ny generation Tutsis, var mest utsatta.
Utstallningen avslutas med fotografier pa de barn som kallblodigt mordades, daribland Irene och hennes syster. Det ar utropstecknet pa det fruktansvarda som hande.

”Ett folkmord ar inte ett mord. Det ar ett mord och ett mord och ett mord och ett mord…”

Finns mzungu-jägare?

Spannet pa forarens oknappta hjalm slog mot skalet. Emelie menade att ”hjalm har man val av en anledning?” Det var inte langt efter som hjalmen flog av hans skalle, snuddade Emelie men dramde in rakt i mitt ansikte och slog nastan glasogonen av mig. Att dom fortfarande haller…

Utan att vanda sig om sa hon ”det ar nagon som forfoljer oss.” Jag vande mig om och mycket riktigt, dar gick en man med gra luva och stirrade hal i oss. Vi okade takten, likasa luvan. Vi svangde in i en affar, nagot man ogarna gor i onodan da man blir attackerad av rad och rekommendationer till forbannelse. Jag vande mig om och dar stod han i dorroppningen. Vi stortade ut ur affaren och vek av at andra hellet, luvan efter oss. Nastan springande vek vi av pa en tatt befolkad sidogata. Vi sicksackade mellan bilar, runt en bensinmack och ut i gatan, allt for att skaka av oss honom. Och han forsvann. Med hjartat tillbaka i normal takt och svetten pa t-shirten gick vi in i ett kopcentrum. Vi vande mot utgangen och som en scen ur Hitchcock stod den beluvade mannen dar, tre meter ifran mig, med stirriga ogon in i mina. Jag tog ett steg mot honom och fragade hur jag kunde hjalpa till. Han ryggade tillbaka, kutade sig som om jag snart skulle ge honom stryk och sa ”I have my money, I have my money. I am from heaven.” Jag har mina pengar, jag har mina pengar. Jag ar fran himlen. Sen borjade han tala Luganda, bortom varat forstand. Jag tittade pa honom en sekund sen gick vi forbi honom, ut.
Han var inte efter oss langre.

Vi bestamde oss for att erimitera bort ett par dagar till Ssese Island, en o mitt i Victoria sjon.

 3/9 -06 Klockan ar 14:25

Tor – åskguden

Jag hade satsat en tusenlapp pa get nummer 4. Det var bara minuter kvar till start for race fem i Royal Ascot Get-race. Samtidigt som klockan tickade mot startskottet drog molnen ihop sig till ett hotfullt svart massiv. De tusen vimplarna i luften slog i vinden. Getterna gnydde oroligt i sina fallor. Jag sag det badande som en maktig metfor for hur laddad min get var. En ren kraftuppvisning. Jag stod pa andra kortsidan och hall hart i min vinnande kupong. Hela evenemanget paminnde om en bjudning i kolonialtidens Afrika nar man i kostym och kvinnor i stora hattar rorde sig mot getbanan. Skottet gick av och ett vral dundrade over Munyonyo-omradet. Man hangde over staketet och peppade just sin get till eventuell vinst. Da var det ingen som reflekterade over valgorenheten som pengarna gick till, det handlade bara om gammal hederlig vinnarinstinkt. Om askadarna var i extas kan getterna bara kallas motsatsen. Dom gjorde inte manga knop, da och da fick dom fart nar efterfoljande banderoll knuffade dom i baken. Min get, Askguden Tor, gjorde ett inledande taktiskt misstag och la sig i ytterfaltet. Han hade storre delen av loppet men blev i sista kurvan distraherad av klover. Han hade ingen chans i sista spurten.

Jag hamnade pa en boda-motorcykel tillsammans med Emelie. Jag lutade mig fram till foraren ”Du far 1000 extra om du kommer fore till Taxiparken”, jag refererade till Jens pa den andra motorcykeln som tjatade om hur mycket snabbare han var pa ditvagen. Det ar kanske en dum sak att saga till en svulten boda-forare under en becksvart regning trafiktat kvall men jag hade ett ego att torna. Vi kom forst.

Skylten utanfor annonserade engelska ligamatcher hela kvallen. Vi tog trappan upp till andra vaningen och foljde en lang balkong. Utsikten gav inte mer an en regnig skitig grand med trasiga rutor och djupa hal i marken. Framfor dorren tog en man betalt: 5 kr ”there is no seats. Is that okay?”, ”Ingen fara. Vi sitter pa golvet.” Skylten forklarade val att brak, rokning och illaluktande skor undanbedes. Vi noterade, viftade pa tarna och gick in. Vad vi betalde intrade till var en tvarumslagenhet med tre tv-apparater och trangsel med 150 pers. Som en klick margarin pa morkt brod satte vi oss ner pa golvet mitt bland askadarna. Tillsammans skulle vi dela ett Champions League ogonblick. Nar olen var redo ekade var bestallning over hogtalarsystemet. Ett avancerat F&B system i en ratt sa bohemisk lya. Olen var varm, spanningen pa topp. Vi var nojda.

Nar kvallen bytte skepnad till natt letade vi upp en lokal bar mitt i centrala Kampala. Gatorna som vanligtvis ar fyllda av folk och kommers var ode. Nu var det bara vi, hororna, hemlosa barn och nattugglorna som strok runt.
Baren lag pa Luwum Street. Ett steg innanfor dorren sen visste hela stallet om att tre muzungus hade anlant, sakert de forsta inne sedan 1998. Vi slog oss ner hos Carlos, en sudanes fran Juba. Vi diskuterade lange Sudan och honom sjalv, Carlos. Nu pavag fran Sudan, via Uganda, tillbaka till Atlanta for att fortsatta studierna.
En riktigt trevlig man anslot sig till vart bord lite senare, han visade mig till toaletten. Under tiden pratade Carlos med Jens och Emelie och menade att den mannen inte ar att lita pa. Carlos gav sen mannen 10 kr for att lamna oss ifred. Det var allt han ville ha anda, vara pengar. Han forsvann. Genuint trevliga manniskor ar det sallan man traffar, men Carlos var en av dom.
Kvallen var fylld av manniskor som ville sla sig ner for att prata med oss. Vi erbjod nyfiket alla att satta sig…dock inte kvinnorna som strok sig mot min rygg.

Kvallen slutade hemma med en fotogenlampa och ett parti skitgubbe, med tva scouter.

Ingen el den kvallen heller.

  

  

  

  

  

  

  

  

  

  

Färgen är inte den enda skillnaden

Forst ser den ut som en gron kopparorm som alar sig pa vattenytan.

Det blev en stunds panik nar till och med den erfarna flodguiden Henry flyger upp pa kanten av baten. Den lilla rackaren forsokte snirkla sig upp i gummibaten men lyckades inte riktigt, den missade ocksa dom sma halen i botten som den latt hade kunnat smita in igenom.

Green Mamba ar afrikas giftigaste orm som dodar manniskor lika latt som vi stampar kackerlackor – utan besvar och pa ett par sekunder.

Vi spenderade dagen pa nilen i en rod liten gummibat med Henry och fem andra ”raftare”. Vi skulle ta oss igenom ett gang forsar och vattenfall med namn som The G-spot och The Bad Place. Forsarna lag med ett bra avstand mellan varandra och gav oss gott om tid till att battra pa brannan och kika efter dodliga ormar. Med ordentliga flytvastar kunde vi valja att ligga sjalva i floden och bara glida med eller helt enkelt halla sig torr i baten. Da och da kallade Henry oss upp ur vattnet, ”there are crocodiles here.”

Att storta ner for en fors eller ett vattenfall ger en saker adrenalinkick, alltid osakert om baten ska valta eller inte. Noga med briefing innan varje fors forklarade Henry, ”for swimmers on this one, you can expect some downtime up to 40 seconds.” Alltsa, hamnar ni under vattnet, rakna med att stanna dar i 40 sekunder.
Vi var den enda av de tre flottarna som aldrig vallte. Lite skont men kanske ocksa lite synd. En av de andra guiderna flinade efterat och forklarade for oss att Henry, flera ganger, forsokte valta flotten. Men icke!! Det gick inte…

Nu ar vi tillbaka i Kampala. Morkret borjar lagga sig till ratta, solens sken glimtar till en aning bakom kullen. Det innebar bara en sak – marknad.
Nar satter den igang, fragar folk. Nar oppnar den, undrar andra. Det finns bara ett svar: Nar solen gar ner.
Nar solen gar ner oppnar marknaden ett stenkast fran vart stalle. Dar star man och kvinnor med kittlar, grillar, eldar och kastruller for att erbjuda oss snuskigt billig mat: Chapati, farsk grillad kyckling, grillad choma (getkott) pa spett, omelett, grillade majskolvar, grillade bananer, friterad fisk och potatis – allt i ett enda virrvarr till struntsummor. Det ar kolsvart ute men eldarna lyser upp grillmannens svettiga och koncentrerade ansikten. Manniskor skrattar och pratar och handlar. Har ater vi oss proppmatta.

Dar kan man ocksa kopa 10 cl vodka i pase for 3 kronor. Billigt.

Tillbaka från Mörkrets hjärta

Jag slog upp ogonen 05:45. Det var onsdag och jag var ensam.

Min mage varkte, men inte magont. Vark mer lik traningsvark, efter tre timmars dodsangest under gardagens eftermiddag. Jag hasade upp ur sangen, i mina skitiga klader och ut i morkret. Vi skulle motas runt sex. Klockan var nu sex, han var inte dar och det var fortfarande morkt ute. Var ar Thomas Rujogo, som skulle hjalpa mig?
Han dok upp.

Bak pa hans motorcykel kunde jag se hur solen steg over tre maktiga vulkaner. Det var slaende vackert, men ocksa tungt att se den skonheten som bakgrund till den djupa fattigdom vi nu korde igenom.
Det ar besvarligt och obekvamt att aka pa safari genom fattigdomen bland manniskor, kvinnor och barn, som gar flera mil for det livsnodvandiga.
Sista strackan korde Thomas riktigt fort. Var det for att vi var sena eller for att den strackan ar okand for bevapnade ran? Vi var framme.

Han stallde av motorcykeln, bad mig vanta och forsvann in i en liten byggnad. Jag vande mig om och sag skylten, som gjorde det klart vad som skulle ske nar Thomas kom tillbaka.
”You are now leaving Uganda and entering Zaire”, eller Demokratiska Republiken Congo, som landet heter idag. Dit var jag pa vag.

Det finns tva gransovergangar mellan Congo och Uganda, det har var Bunagana, den som Lonely Planet anser inte vara saker. Men narmast for mig, sa den fick det bli. Inne pa Congo-sidan traffade vi Congolesen David, ett tyskt par och en italienska. Vi skulle alla till samma stalle. Vi fick en liten genomgang och skriva under ett par papper. David skrattade och sa ”ahh, they tell you mzungu, you are crazy. You know Congo is very very dangerous. Haha, now you are a witness, you can tell people it is safe.” Visst visst, tankte jag. Vi har inte sett en promille av ett av afrikas storsta och morkaste lander. Men han har ratt i att aven Congo fortjanar en chans, annars riskerar det att ga under av manniskors radsla och ovilja att ta reda pa hur det verkligen ligger till. Sjalvklart ligger en viss osakerhet i att vara i Congo, och det omradet i landet som The Economist har markt ut som Area of Conflict.

Vi hoppade in i Land Cruisern som skulle ta oss ett par timmar in i Congo. Vad jag markte under den bilfarden var ett av de vackraste landerna jag nagonsin sett i hela mitt liv. Ett helvetets paradis fyllt av manniskor som inte fatt en chans. Det ar vad dessa manniskor nu fortjanar: en chans. Artionden av krig och konflikt ar nu, i stort sett, over med ett nyligen lyckat, om inte kaosartat, demokratiskt val.

Vi stannade hogt uppe pa en kulle, med en fantastisk vy over Congos grona landskap. Vi blev presenterade med en man i militargrona klader. Han skulle folja och leda oss. Tillsammans gick vi in i Congos morka djungel. Fyra personer, var guide, och fem stycken tungt bevapnade man. I karavan gick vi genom byar med trasiga, overlyckliga barn som vinkade och ropade ”Jambo, mzungu!” Vi hejade tillbaka. Nar barn kommer fram och ber om hjalp, i sina trasiga klader, med skitiga och undernarda kroppar, da kan man inte ens se dom i ogonen. Jag skams. Saken ar den att jag inte kan hjalpa alla, men jag kan hjalpa en. Vem ska hjalpas?

Borta fran alla byar och manniskor, mitt ute i ingenstans, Congos ingenstans bor tillaggas. Mitt i djungeln viskade var guide att vi genast skulle stanna och ta av oss vara vaskor. ”They are here.”, sa han och pekade.

Nu stod jag narmare an tva meter fran en av varldens utrotningshotade bergsgorillor.
Regeln var: inte narmare an sju meter. Faktum ar att jag hade mindre an en meter fran den stora ”Silverback”-ledaren nar han borjade lunka mot mig. Guiden slet undan mig. Gorillorna ar vilda, det ar inget zoo, ingen park, vi ar hemma hos dom och bor av sakerhetsskal respektera det. Men dom ar inte farliga…savida inte nagon skulle attackera.
Med sina fingrar och tar, nar dom omt klappar sina barn pa kinden, da ser man hur nara oss dom ar och nar pappa-gorilla ligger pa mage och pruttar upp i min kamera, hur ogenerat fria fran seder och bruk dom ar. Barnen sprang runt och hoppade i traden sa det knakade i stammarna. En gorilla-unge kunde ta en minut for att skaka ner ett jattetrad,  sen pa marken titta stolt pa oss for en gnutta bekraftelse. Sedan bar det av till mamma for lite mer bus.

Dom har otroliga och vackra gorillorna lever sina liv i familjer, mamma pappa barn. Familjerna lever i storre grupper med en manlig ”silverrygg” som ledare. Inte alla hanar fods med silverrygg. Nagonting genetiskt ger ett fatal gorillor denna egenskap, som automatiskt gor honom till boss.
Vi spenderade en timme med att titta pa och fotografera gorillorna, hela tiden med mindre an en meter mellan oss och dom. Da och da borjade nagon gorilla att rusa mot oss, dock inte for att attackera, mer for att jag stod i hans vag, hans vag som inte hade en alternativ lunk-rutt.
Det finns bara ett hundratal bergsgorillor kvar i varlden, alla i Uganda – Congo – Rwanda omradet. Att mota dom vilda gorillorna gor en sa odmjuk och ger en sa mycket respekt for djuren, naturen och allting. Man kan bara innerligt hoppas att vi har det hjartat att lata dom leva vidare som dom ar -vilda och vackra

Tillbaka i Uganda, pa hotellet i Kisoro borjade jag bava for morgondagens bussresa hem. Den som tog 13 timmar hit.
Klockan fem nasta morgon hamtade den i princip fullsatta bussen upp mig vid hotellet. Jag klamde ner mig brevid en herre med generosa ”love-handles” och en ”grand odeur”. Satena ar nastan halften sa smala som vanliga bussar och man sitter fem i rad. Bussen tar ca 80 passagerare men lastas alltid med over hundra. Ett gang far sta upp i 13 timmar. Bussen stannade en halvtimme i Kisoro, innan farden langs de amala serpentinvagarna borjar. Det, som pa ditvagen, gav mig genuin dodsangest. Pa vag till Kisoro var bussen sa fruktansvart overlastad med manniskor och saker att allt fick bussen att gunga. En tre timmars resa, ena sidan en bergsvagg rakt upp, andra sidan en bergsvagg rakt ner 200 meter. Det fanns inga marginaler, borjar grusvagen rulla ar det adjoss. I fruktanvart hog hastighet kor han runt kurvor, lite halvt med hjulen ner i stupet. Om ni har sett Musse, Langben och Kalle pa Campingsemester, da kommer ni ihag hur husvagnen stortar ner for berget? Mitt hjarta bultade nastan sonder brostkorgen. Det gar inte det gar inte det gar inte det gar inte kom fram kom fram kom fram. Och det skulle ju absolut inte ga att mota nagon, iom att vi knappt har en meter pa bergsidan och knappt en halv pa stupsidan. Men visst far vi mote…en enorm tankbil. Och vi ska kora pa vanster sida…stupsidan. Nu forstar nog alla att det gick bra, jag skriver ju detta…men i det ogonblicket var jag riktigt osaker om jag skulle fa skriva om det.
Men nu satt jag iaf pa bussen pa vag hem till Kampala. Nar bussen lamnar Kisoro for att inleda serpentinfarden ner gor ett par manniskor ave maria och ber boner. Jag bad ocksa en bon.
Farden hem gick flera timmar snabbare, mycket tack vare var kara chaffors tavling med en annan buss…Forsten till Kampala…hela bussen satt pa helspann och jublade nar vi korde om eller buade nar den andra gjorde det.
Jag ar sa glad over att ha fatt traffa gorillorn, annu gladare over att ha sett Congo men gladast over att jag lever (med privilegiet brutal diarre).

Jag och Emelie bestamde oss for att ga skilda vagar i ett par dagar…och vad hon har fatt vara med om kommer hon garanterat att skriva om…

18/8 -06 Klockan ar 11:00

En fyra whisky och ett magbesvär ur världen

“Okej, jag far panik, jag skiter pa mig…nu!”

Vi gick pa Wilson Street i Kampala nar det gick av ett skott i min mage. Som en kvast med lealosa ben sprang jag fran restaurang till fast food-stalle till bageri…”en toalett for i helv…!”
In som loska, jag rot at Emelie, “bestall nat!!”, “jajaja…”, svarde hon, radd for vad som skulle ske harnast.
Damen visade in mig genom en dorr till ett varuhus under totalrenovering, upp for en trappa, “I hope it’s open”, sa hon. Ja, de e bast for dig lilla van, sjalv skulle jag suttit pa en toa for tre minuter sen.
“Dar borta”, pekade hon. Jag ilade in genom dorren, knaade basdorren och kastade mig in pa toaletten. Ingen sits? Skit samma. I stolstallning utan att nudda nagonting annat an golvet med skorna upplevde jag nagot gudomligt.

Varje morgon, varje kvall tar jag nu en liten hutt Bond-whisky. Om det inte ger resultat…ja da tar jag i med hardhandskarna…

en maltid – en antibiotika. Plopp.

13/8 /06 Klockan ar 19:00

…och då var strömmen tillbaka

All el Kampala forbrukar kommer fran en narliggande damm vid Nilen. Problemet ar att den inte har kapacitet att forsorja hela Kampala. Darfor har staden el i intervaller. Halva staden har el i 24 timmar, andra halvan ar utan i 24 timmar. Sedan vaxlar det…och sa haller det pa. Hela city later som en stor traktor nar alla tusen generatorerna ar igang.

Resan till Kampala var inte ett dugg rolig. Att det var en lyx-buss spelar ingen roll nar vagarna ar samre an en dalig dag i Bagdad. Halen i vagarna ar djupa kratrar som bussen stortar ner i och kastar alla passagerare upp i luften. Kul ett tag, inte en hel natt. Jag satt vid fonstret, som under hela resan skakade upp och blaste in isande vind. Min natt spenderade jag med att hitta en bekvam stallning och stanga fonstret. Mitt i natten, eller tidig morgon, stannade bussen. Becksvart ute, alla passagerare klev av. Utan en aning om vad som hande klev vi ocksa av. Nar dom sista var ute ur bussen drog den ivag in i morkret i ilfart. Okej, mitt ute nagonstans i Afrikas becksvarta natt. Lite langre bort stod ett litet hus med en lucka som det strommade ljus fran. Manniskor borjade koa dit. Aha…gransen. Vi fick vara pass stamplade och blev skickade in i morket. Vi hade ingen aning om vart vi skulle. Inga skyltar, inga markeringar, ingenting. En vakt stannade oss i vart irrande och fragade var vi kommer ifran. ”Sverige”, ett litet leende och ater skickade in i morkret. Det var en annan mzungu 50 meter framfor honom, vi foljde hans minsta rorelser. Over en flod, sedan hanvisade at vanster, dock ej av en Kenyan utan av en Ugandian. Vi var alltsa i ett nytt land. Ater i ko till en annan lucka for att fa en till stampel i passet. Nar vi vander oss om star bussen dar och det ar ljust som en lunchtid. Inte mer an 20 minuter och det gick fran beckmorker till klarljust. En lite kisspaus, sedan bar det av genom ostra Uganda. Lite spannande maste jag saga, med en valdigt annorlunda natura att titta pa.

Framme i centrala Kampala delade vi taxi med en amerikan som ocksa skulle till Backpackers Hostel.
Vandrarhemmet ar nagot av ett vattenhal for resande med en livlig bar och ordentlig meny. Vi fick vart rum efter lite luskande med var saknade bokning. Det ar valdigt bare-bones med el ett par timmar om dagen. Generatorn som stallet pastar sig ha verkar ju inte vara igang sa varst ofta. Dagen efter fick vi byta till en banda, en egen liten hydda. Varfor? Ja, uppenbarligen ville nagon annan ha vart rum…men men. Samma pris = eget hus.

Jag slocknade runt 21 var forsta kvall. Emelie daremot, som sov buss-natten igenom, var pigg och stannade upp till tidig morgon, socialiserande med ett par danskar.
Dagen efter sov vi bada till 12. Det ar alltsa dags att vanda pa dygnet. Nairobi har inte mycket till nattliv och ar hyfsat osakert i morker, darfor var det inte mycket att gora an att sova och studsa upp runt 7-8 pa morgonen. Kampala ar kant for sitt haftiga och skona nattliv, och for att vara en av de sakraste staderna i Afrika. Har finns det alltsa saker att gora pa kvallen.

Forsta dagen rullade vi runt pa stan i ett forsok att orientera oss. Lite svart da gatorna ofta byter namn eller helt enkelt har flera namn. Nu har vi lite koll iaf. Var kara guidebok tipsar om ett stalle, Musicians Club 1989, varje mandag traffas ett gang musiker och jammar tillsammans. Den sista mandagen varje manad flyttar det utomhus och blir en minifestival med scen och oltalt.
Under var stadspromenad traffade vi pa Johan och Julie, danskarna som Emelie lirat skitgubbe med under natten. Bada tva valdigt trevliga och for en gangs skull danskar som ar villiga att prata engelska med oss. Dom ar bada har i ett par manader som volontarer och visste inte mycket att gora i Kampala. Vi tipsade om stallet vi skulle till och dom hangde pa. Showtime var ett par timmar ifran sa vi tog oss till en lokal restaurang pa en bakgata. Som Johan sa, om stallet ar fullt av lokala manniskor, da ska maten vara bra.

Jag och Emelie har haft lite blandade erfarenheter har med mat. Ibland far man enorma portioner, ibland for en trearing med atstorningar. Under ett oltalt i Nairobi fick vi tva sadana portioner pasta. Vi tittade pa varandra och garvade. Men ett skamt var det inte. Under sista tuggan, bokstavligen, dok salt och ketchup upp pa bordet. Det var fint. Faktum ar att restauranger i Afrika generellt har saltkar som tacker 40% av borden, det innebar ett evigt plockande mellan borden. Maten ar ocksa av hogst olika kvalitet, far man risig mat ar det ingen ide’ att skicka tillbaka den. Som amerikanen fick hora efter att han klagat pa det langsamma internet – ”What do you expect? This is the third world.”
Fragar man om nagot pa menyn som ar slut (det mesta), da far man inte ett ‘ursakta’ utan en blick, ”Vad tror du?”

Maten pa den lokala restaurangen var iaf fantastisk. Vi bestallde alla samma sak – Tilapia. En hel fisk fran Victoria sjon, forst kokad sedan friterad. Denna serveras hel, med en generos portion pommes. Man uppmanas att ata med handerna. Den var verkligen fantastisk. Lite over hundralappen for fyra portioner. Helt ok…

Inne pa ”festival-omradet” hyrde vi oss en varsin stol (5 kr) och kopte en varsin halvliter Club-ol (7 kr) och vantade. Showtime kl 19 men forsenad tva timmar pga lite generatorproblem. I var vantan underholl vi oss med att kika pa en man som dansade till trummornas stam-toner. Han sag oss forvirrade mzungus under tradet och gled fram till oss…
”I am the black panther…Jesus is the black panther. You see, now I know…I am Jesus. When I was a boy I was confused but now I know, I read the Bible. Che Guevara is the sun. Bob Marley is the moon. I am Jesus…You see, I know this because I smoke ganja. And when the music starts I will go and sit by myself and smoke my ganja. I will sit by myself because I don’t want to involve you. I tell you this because when the police takes me, with my ganja…you will know.”
Han berattade aven om att han ar Ugandas nasta president och vad han vill gora med Kony, mannen som ar det hetaste diskussionsamnet i Uganda. Han har i flera ar terroriserat Norra Uganda med sin gerilla. Deras mal ar att leda Uganda efter de tio budorden. Att han lemlastat tusentals barn, klippt av dom nasor, lappar, rumpor…att det inte strider mot de tio budorden…hmm…
Jesus lamnade oss i irritation men mest i langtan efter att fa elda en spliff.

Musiken var ok. Det borjade med en block av nykomlingar. Alla med hiphip eller glad-reggie. problemet var inte att sjong till en skiva, dom sjong till en skiva kopt i affaren. Tank dig en lat med musik och sang…som sedan artisten sjalv sjunger live over…det lat hemskt. Mitt under den tredje artist gick strommen over hela omradet. Generatorn dog. En halvtimmes fipplande…sen var kraksangen igang igen.  Det blev battre och battre nar de mer erfarna och kanda musikerna klev pa scenen. Skrattade mest gjorde jag nar en tung Bob Marley-wannabe med dreads och tok-basrost kor igang balladen ”Lady In Red”. Nar huvudartisten klev pa scene blev folk tokiga och rusade mot scenen…hans texter handlade mest om hasch o ganja…han sjong texten ”All you you with ganja farms…raise you hands.” Fler hander i luften an under Michael Jacksons ”We are the world.”
Mellan varje artist gick varden upp och gjorde skamlos reklam for sponsorn som hade reklam overallt, ”if you want to join the celebrities and nice-looking guys like me…drink Club beer.” Det var bara for mycket…en taskig TV-reklam – live!

Jag vet inte hur manga jag fick krama den kvallen men manga blev det. Otaliga kom fram till mig for att halsa och krama…mzungun e popular i Kampala!

Emelie och jag gar ofta under namnen Mama and Papa…”Tell papa make you happy!” Emelie far ta mycket.

Kampala ar pa manga satt en skitigare och fattigare stad an Nairobi…men anda sa mycket vackrare.
Vi gick en gata ner och fick syn pa ett barn sitta med en skal och tigga. Ett barn som garanterat fortfarande raknar sin alder i manader…20 kanske. Det sa hemskt och sa grymt…kontrasterna ar oerhorda.

Nu ska vi ta en matatu hem…dubbelt sa dyrt som nar vi aker till stan…antagligen for att det ar uppforsbacke. 1 kr ner till stan…3 kr hem. Usch och fy!!

Hitta ratt taxi??

Backpackers Hostel.

1/8 – 06 (13:20)

Mot Uganda…!

Da ar var manad i Kenya over…

Det borjade med en tung dag i Nairobi, en chock. Idag, var sista i Nairobi, kanns det lite vemodigt. Chocken efter forsta dagen gjorde att vi domde ut stan direkt. Nu har vi spenderat storre delen av en vecka i stan och det kanns riktigt bra.

Vad som vantar i Uganda ar vi lite osakra pa. I natt tar vi Scandinavian Express-bussen till Kampala, Ugandas huvudstad. Bussen avgar kl 23.30 fran River Road, den okanda gatan i Nairobi, dar man absolut bor halla sig borta efter morkrets infall. Scandinavian ar ett av Kenyas basta bussbolag, dom haller sjalvklart kontoret oppet till bussen avgar. Vi slipper alltsa spendera varst mycket tid pa sjalva River Road. Pa dagen, maste jag saga, ar River Road en gata full av kommers med massa roliga butiker. Det ar lustigt hur gatorna andrar karaktar totalt efter morkret. Vi hade lite problem att ta oss fran en bar i Mombasa. Taxibilarna har sallan skyltar och det ar nagot man bor aka pa kvallen. Vi stallde oss pa gatan och lockade till oss de skummaste och fattigaste manniskorna man kan tanka sig. Vi vinkade at taxibilar, tuk tuks och matatus – ingen stannade. Vi bestamde oss for att ga. Vi vek av pa en sidogata men vande raskt nar alla idlers, nattugglornas, blickar vandes mot oss. Vi gick tillbaka till baren, vakten kom ut och motte oss. Han fragade, ”behover ni hjalp?”. Ja, vi behovde ju en taxi, vakten svarde med ett flin, ”Ja vet. Vi har redan ringt en at er.”

Framme i Kampala ar vi vid lunchtid imorgon, da beger vi oss till det valkanda Backpackers Inn, vart forsta hostel i Uganda.

Om man blir bestulen eller ranad ska man vara forsiktig med att skrika ”thief!”. Det innebar ofta tjuvens dod. Det ar alltsa ett stort motstand mot kriminalitet har och medborgare tar alltfor ofta rattvisan i egna hander och skipar den pa eget satt. I Uganda klar man av tjuven alla klader, man som kvinnor.
Det ar inte alltfor sallan man ser en grupp manniskor halla fast en skurk eller binda fast honom vid nagot.

Da bar det alltsa av till Kampala, en stad som sags vara mycket sakrare an Nairobbery…

Att vara i transit 2

Tana Resthouse
Ligger i hornet av Mwembe Tayari och Gatundu Roads, lite mindre an ett kvarter fran Coastline bussarnas hallplats. Det var dar, vid ankomst, som taxichafforen saftade till med ett duktigt overpris for att ta oss till Tana. Han pekade inte pa skylten vi klart kunde ha sett fran hallplatsen, istallet lotsade han oss till sin taxi med bada vara ryggsackar i stadigt grepp, for den absolut basta servicen! Efter ett omvagsrally genom slumkvarter och overslitna gator var vi antligen framme vid Tana Resthouse, varat safe-haven fran den hetsiga storstadsstressen. Tack och adjo sa vi till chafforen och gav rikligt med dricks. For att forsta hjartat och sjalen i Tana Resthouse bor man lata tankarna frifloda till ett mindre lagenhetskomplex i ett skitigt 70-tals Hells Kitchen. Tveksamheterna borjade nar ”receptionisten” racker fram sin hand for mig att skriva mina uppgifter pa. Han forsoker lasa vad jag skrivit men lagger ner projektet eftersom jag skrivit uppochner for honom. Under hela tiden vi registrerar oss springer en kille fram och tillbaka med svarta dunkar. Vad fanns i dom? Vatten pa vag in eller blod pa vag ut? Ingetdera skulle forvana. Genom en kloakisk innergard tog vi trapporna upp till vaning tva och rum 13. Hade vart byte till rum 12 nagonting att gora med rummet i sig eller siffran 13? Nar vi ett par dagar senare atervande till Tana fick vi aterigen rum 13 men pa kansla bytte vi kvickt till nummer 14.
Vid forsta anblicken sag rummet ut som ett horhus/knarkarkvart. Alternativt en bohemisk forfattarlya med mordgator intorkade i vaggarna. Stephen King hade hoppat jamfota av valbehag.
Maten i Kenya ar inte av samma sammansattning som i Sverige. och det gor sig gallande aven i min mage. En kvart pa toaletten i trasvridande smarta, sen forstod jag vad mannen med dunkarna sysslade med…hamtade vatten. Allt vatten huset behovde var en kille tvungen att hamta i dunkar och fylla pa i en brunn. Lite skamdes jag over att lamna en valfylld toalett till den blyga flickan i kon efter mig. Men det ar val vad communal living handlar om.
Tana Resthouse med sina lojliga 25 kr per person for en natt har rekommenderats flera ganger i Lonely Planets guide over Mombasa. Det ger Tana en lustig legitimitet den aldrig annars hade fatt.

Jag satt pa sangen och tittade in i vaggen, ”Ska jag bajsa nu eller inte alls?” Det var precis sa situationen sag ut. Om en timme skulle bussen tillbaka till Nairobi avga, det ar en nio timmar lang resa…utan toalett. Nu har min mage hajat hur nara ekvatorn vi faktiskt ar och den avskyr det. Jag kande ingenting nu men visste val hur ett lugnet fore stormen kanns. Plopp. I med tva Kol-tabletter. Nu var det bara att halla tummarna. Sist jag tog en san var magen ur spel i 12 timmar. Tva borde gora susen. Plopp plopp.

Innan vi gar pa bussen ser vi hur en pytteliten kattunge, rufsig och haltandes, tar sig fram bland alla manniskor. Den klara inte mer an en meter innan en faller ihop. Det har upprepar den ett par ganger innan den haltar in bland folket, bortom varat synhall. Den synen var den mest hjartkrossande synen jag nagonsin sett. En hungrig, torstig, haltande och ruffsig kattunge…livet som mest oskyldigt.
Pa bussen satte jag in det i ett sammanhang och blev irriterad pa mig sjalv. Alla hemlosa och tiggande barn kommer inte i narheten av att ge ett sant intryck pa mig. Varfor?? Kan det va att nar ett barn fatt nej till pengar sa skriker han ”fuck you!”…

Vid mellanstoppet med bussen, mitt ute i ingenstans blir en kvinna av med sin planbok. En handalse som tar bussen runt i en pytteliten by, till en polisstation och ett hakte…med skurkar hangades med armarna utanfor gallret. Mycket skrik och grat pa swahili blev det. Jag och Emelie fattade inte mycket. Vi fick roa oss med de lokala skolbarnen som gick forbi bussen. Vi var som ett par apor i bur. Dom skrek, skrattade och pekade pa oss…och mig, mzungu.

Vi kom iaf fram till Nairobi till slut.
Idag har vi spenderat hela dagen pa stan…och vi gillar den. Vi har fatt vara ifred hela dagen. Veckorna har hardat oss, nu ser vi ut som ett par sura applen som gar omkring. Det ar val ingen som har lust att salja nan safari till oss. Nairobi ar valdigt modern, langt ifran det man tanker med en afrikansk stad. Mina tankar gar direkt till New York. Affarerna ar moderna. Det finns kopcentrum och bio. Du hittar ingenting i Stockholm som du inte skulle hitta i Nairobi. Garanterat. Mobiltelefonaffarerna duggar mycket mycket tatare har an hemma. Du kan hitta soffor for 30 000 kr i affarerna, diamanter for tusentals kronor…du kan ocksa hitta det mesta for under en hundralapp.
Nu har vi ett par dagar i Nairobi for att gora det sista innan vi lamnar Kenya den 29e, for Uganda och Kampala. Ett land som ska vara mer laid-back och sakrare an Kenya…

Vi har alltsa spenderat den sista veckan vid Coral Cove, den svenskagda ”paradisbyn”. Har bodde jag och Emelie i var egen 3 rumsvilla pa 70 kvadrat. Sovrum, vardagsrum, kok, tom ett rum for barnen. Vi hade en otroligt behaglig tid har med lugn och ro fran forsaljare. Dock ett par ap-problem…

    
 

Han satt dar med en forforiskt drommande blick, med bara karlek, forundran och gud vet vad i tankarna. Lite visste vi att han satt och rös o mös av valbehag, sakta tömmandes av sin sprangfyllda blasa. Vi kande oss lurade och blasta men framforallt…bedragna.

Mango Man
Med tre mangos i sina hander blockerade han var sol. Vi rullade over pa vara handdukar och sag en aldre fruktforsaljare i keps. Han forklarade, ”me – Mango Man!”
I sanden ritade han upp hur han blandar sina fruksallader och med vilka frukter.
”Maybe later”, svarade jag, nagot som visat sig vara det effektivaste sattet att fa ivag entreprenorerna. Glad gjorde jag honom anda nar jag sen kopte fem mangos och en annanas.

Ett litet PS…I Kenya har butiker och restauranger anstallda som putsar och polerar vaxternas blad…