En 856 mil lang strapats over savann och oken, genom djupa dalar, over hoga berg skulle ha tagit oss till Afrikas sydligaste spets, Cape of Good Hope. Vi tog oss 855,8 mil, dar blev vi erbjudna nojet att betala 55 kr intrade. Vi lade i backen och tog oss tillbaka mot stan, ”Vi kan saga att vi var dar…”.

Det ska enligt legenden vara en polsk arkitekt som ritade Guds Edens Lustgard. Pilotprojektet som landade honom jobbet var Kapstaden.
Kapstaden ar vackert. Luften gar ur en.

Och luften har verkligen gatt ur oss. Det bransle som fick oss att springa efter hyenor i tre veckor har sinat. Nu har var semester borjat. Och vilket stalle att ha semester pa sen…
Stan ar kantad av cafeer, restauranger och barer dar dagar latt kan drommas bort med en iskall Strawberry Daquiri.

Long Street ar hjartat och pulsen i staden, dar varje kvarter har sin beskarda del av natt och nojeslivet. Dar hittar man ocksa alla hostels och backpackers som gor gatan till en never-ending fest. Inte manga bekymmer tranger sig in pa gatan dar natten alltid ar ung.

Att ha kommit hit, till Kapstaden, vart mal, ar som att sla en rosett pa ett fardiginslaget paket. Nar vi for 167 dagar sedan klev pa planet i Bromma hade vi en vision om hur resan skulle se ut. Saker och ting satte den nagot ur kurs:
Rwanda, Congo, hyenor, barnhem, apor & babianer, det fanns liksom inte dar pa ritbordet.

For att avrunda sista ordet kan vi reflektera lite over vad vi lart oss…
Nar man bestaller mat betyder det just det, att man har bestallt mat. Inte att man kommer att fa just det man vill ha.
Och om nagon annonserar att bussen gar ”direkt”, tar den garanterat en omvag pa minst 20 mil och innebar ett antal bussbyten.
Eller att halla in knana, blunda och le nar man pa en boda-boda dundrar ner for en backe mot motande trafik.

Na, det ar egentligen bara ett par roliga anekdoter nar vi funderar pa vad vi faktiskt tar med oss hem. Man kan val saga att vi tagit dod pa en del fordomar och skapat oss ett par nya.

Det finns ingenting som Afrika…

 Snipp snapp snut och sa var sagan slut.

Chardonnay, Merlot, Shiraz och allt vad det heter. Nagra timmars korande genom det oslagbara landskapet i Stellenbosch efterfoljdes av en massa vinsippande pa ett gang olika vingardar. Vi gjorde den otroligt rattvisa uppdelningen att Christopher skulle kora och jag testa vin. Som den fantastiska vinkannare jag ar sa kunde jag dock utforligt beskriva for honom alla karaktarsdrag pa de viner jag testade, ”den kanns liksom lite mer stickig an den andra som var mer…godare”. Men for att ytterliggare utveckla mina vinkunskaper sa har jag nu inforskaffat boken ”I don’t know much about wine, but I know what I like”. Nar man tar ett steg in i vinvarlden upptacker man plotsligt en massa fler nyanser an rott, vitt, torrt och sott. Efter ungefar det tjugonde glaset kunde jag faktiskt borja urskilja lite andra egenskaper i den jasta drycken, trots en nagot bedovad tunga och aningen samre balans.

Vi har hyrt en knallbla liten Golf som vi puttrar runt i, uppfor backar, ner i dalar, vanstertrafik och allt. Imorse fick vi en tidig start och gav oss ivag for en picnicfrukost uppe i bergen. Dar satt vi for oss sjalva och sag morgondiset latta over lilla vinstaden Franschoek. Darefter gasade vi vidare ner mot Boulders Beach och socialiserade oss med en samling pingviner. Ja, det ar faktiskt sant, Sydafrika bebos av en alldeles unik sorts pingvin som spenderar dagarna med att surfa pa vagorna eller att lapa sol pa stranden. Fore 1900-talet bodde en liten flock isolerade pa en o utanfor Sydafrikas kust, men fick en dag for sig att komma in och sallskapa med de solbadande manniskorna pa stranderna. Dar trivdes de sa bra att de bestamde sig for att emigrera sin lilla o. Som lokalbefolkningen beskriver det ”They saw, they swam, they conquered!”. Nu finns over 4000 av de sma varelserna bosatta pa stranden, som idag ar ett reservat, men dar de oblyga pingvinerna garna delar en macka eller tar ett dopp tillsammans med besokare.

Nu har vi parkerat oss i Kapstaden, som ocksa ar var slutdestination. Vi har nat vart mal. 150 dagars resande har lett oss hit. Den 19 december gar flyget hem till Sverige. Det innebar att vi har 12 dagar att krama ur de sista dropparna ur var budget…

”Hop on anytime. Hop off anywhere. ”

Fran Johannesburg till Kapstaden reser vi med Bazbus.
I varje stad, i varje liten by hittar man flera ”Backpackers”, hostels dar runtresande far sin dos av varma duschar, vaningssangar, billig ol, biljard och socialt umgange. Bazbus hamtar upp vid dorren och lamnar av vid onskad stad och hostel. En bekvamlighet som ar helt ny for oss efter fem manaders tuggande over savanner i fallfardiga. smockfulla matatus.

”Lamna inget annat an fotspar, ta inget annat an fotografier.”

Det skalades i rosa Champagne nar de forsta elefanterna pa 300 ar introducerades i Cintsa.

Aterforening for tredje gangen av gamla backbackers. Forsta gangen i Kampala, andra i Malawi och nu i Durban, Sydafrika.

Steve pa Sleek Backpackers.

Lionpark i Johannesburg.








Visst, det ar en unge… men ett lejon gnager pa min arm och det gor ont.

Lilongwe Wildlife Sanctuary i Malawi ar pavag att fa en makeover som kommer att paverka hela Lilongwe och mojligtvis hela landet. Mitt i den centrala nationalparken ska det namligen byggas ett kombinerat forsknings och utbildningscenter om djur, ett hotell och en friluftspark for rehabiliterade djur. Projektet ar en betydande samhallsinsats for bade manniskor och djur i Malawi. Omradet ar i dagslaget en nedgangen, oinhangnad park dar krokodiler, leoparder, skurkar och hyenor lever i samforstand.

Lilongwes tva stadsdelar: Old Town (under) och Capital City (over). I markerat i mitten ar Lilongwe Wildlife Sanctuary, omradet vi arbetar med.
Klicka for interaktiv karta.

Projektet ar i full gang, men nagra hinder maste overvinnas. Ett av problemen ar de 50+ vilda hyenorna som lever och bor i omradet, en stadigt vaxande flock. Inte basta stallet att slappa ut nyrehabiliterade smadjur. Det ar dar vi kommer in i bilden. De narmaste veckorna ska vi spara upp, kartlagga och rakna hyenorna ner till sista ungen. Hyenorna ar ute och ranner i centrala Lilongwe pa natterna och kryper ner i sina bon till gryningen. Efter vi kartlagt alla bon krattar vi rent utanfor ingangen, for att nasta dag notera aktiviteten med hjalp av tassavtrycken. Till vart forfogande har vi en bevapnad ”Park-ranger” for beskydd mot rovdjur (t ex de hyenor vi rakar vacka) och banditer som gjort hela omradet till en ”No Go Zone”.

Lee Stewart, projektledare for Lilongwe Wildlife Sanctuary, har gett oss fria hander med hyenorna. Arbetet ar obetalt men gratis logi ingar. Vi har flyttat in i ett litet rum hemma hos Lee. Hemhjalpen Gertrud vacker oss med te pa morgonen och tvattar vara klader pa eftermiddagarna. Pa natten lagger vi oss trygga i vetskapen om att tva vakter patrullerar runt huset. Var del av projektet beraknas ta tva veckor, men Lee som ar begravd i arbete behaller oss garna sa lange han far.

Nagon stryker sig emot mig pavag over gatan. Jag ar sa trott pa alla kommentarer, blickar och utrop vi drar till oss pa gatorna har. Har det nu gatt sa langt att folk till och med vagar sig fram och tar pa en nar man gar forbi?!
Jag vander mig om for att morda honom med blicken, det ar da jag upptacker min uppsnittade vaska. Mannen passerar mig och gar med snabba steg over den valtrafikerade vagen. Utan att riktigt fatt grepp om situationen foljer jag instinktivt efter mannen ut i gatan. Jag kliver rakt ut i vagen, utan att slappa blicken pa mannen, och samma sekund kommer en av morgonbilisterna i hog fart mot mig. Han lyckas precis vaja bilen de centimeter som kravdes for att inte kora pa mig, medan jag kastas baklanges pa gatan. Med uppsliten sko och en chockad Christopher vid vagkanten kravlar jag mig upp pa trottoaren igen. Forbannad och med skon i handen forsoker jag forklara vad som hant for Christopher, som inte kan ha sett nagon logik i mitt beteende. Men forklaringen kan inte ha gett mycket mer klarhet. ”Han snittade den…han bar pa gul handduk… jag skulle folja efter… har han fatt med sig nagonting… ser du honom?”.

Vi tog oss snabbt hem igen och fick dar inventera vaskans innehall. Tjuven maste blivit riktigt besviken nar han upptackte att det enda jag slapar runt pa ar en halvt fungerande miniraknare, en trasig vackarklocka, en gammal kortlek, en toarulle, och ett valanvant skrivhafte. Fast han hade ju kunnat ta mitt ”bra-och-ha-pennskrin” och kunnat radda sig mot plotsliga magproblem, huvudvark, mensbesvar, eller kommit over mina dyrbara tandstickor, sakerhetsnalar och harsnoddar.
Men det var nog inte det han hoppades hitta.

Resultatet av hans stoldforsok blev alltsa en trasig sko, en uppsnittad vaska och en irriterad Emelie. Lyckat.

”Va konstigt han ror sig”, tankte jag for mig sjalv nar vi gick pa gatan i centrala Kigali. ”Och vad hans blick ar franvarande, liksom tom”. Avstandet mellen oss och mannen minskade. ”Vanta… vad har han i handen… nej det kan det inte vara… eller?”. Vi kom narmare och narmare varandra. ”Jo det ar det…”, han bar pa en pistol! Mannen gick langsamt upp for backen som vi var pavag ner for. Fortfarande tvivlande pa vad jag faktiskt sag mumlade jag nastan skrattande till Christopher ”Bar han pa en pistol?”. Nar Christopher da bekraftade att jag sett ratt passerade vi mannen och skyndade oss in i narmaste butik. Manniskorna omkring borjade ocksa upptacka vapnet men stod kvar och tittade medan han fortsatte upp pa kullen.
Vad som hande sedan, eller som kanske redan hade hant vill jag inte spekulera i.

”This is Chicken Tikka Masala”, borjade hon artigt med forsta tallriken. ”This is Roasted goatmeat crispy dry, this is plain rice, this is plain rice.” och sen skedarna, ”This is a servingspoon, a servingspoon, servingspoon, servingspoon. Enjoy your meal”. Den trevliga servitrisen gjorde sitt yttersta pa sin knaggliga engelska for att gora var lunch lyckad, men efter den fjarde presentationen av ”servingspoon” sa var det svart att halla tillbaka skrattet. Vi hade bestamt oss for att spendera ungefar halva var dagsbudget pa en valkand restaurang i Kigali. Riktigt gott var det, men nu atergar vi till att ata pa de lokala billiga smarestaurangerna. I Rwanda ar det officiella spraket franska. Och det verkar vara nagonting fantastiskt i det franska spraket som gor att manniskor bara inte vill lara sig engelska. Det staller till det for sana som oss som bara laste spanska och tyska i skolan. Att bestalla mat fran menyer i Rwanda blir darfor ett lotteri. Haromdagen blev vi serverade ett varsitt korvbrod pa fintallrikar.
A nej, inte korv med brod, bara korvbrod.

Vi har nu antligen kommit fram till Mwanza, Tanzania. Tre dagar tog resan fran Kigali. Inte alls for att det ar sarkilt langt avstand. Nej, vi hade forst oturen att forst fastna vid gransen nagra timmar i vantan pa fler passagerare till var taxi som skulle ta oss till lilla byn Benako. Val i Benako hade bussarna till Mwanza slutat ga for dagen sa vi fick spendera natten pa ett litet guesthouse. 6:00 dagen efter var vi uppe och vantade pa Mwanza-bussen med biljetten i hogsta hugg. 7:00 blev vi visade av bussen som tydligen inte hade plats for oss. Syftet med forkopta biljetter var…? Vi blev hanvisade till en minibuss avgaende mot Kahama, annu en liten stad ett steg narmare Mwanza. Konduktoren hade ratt hoga tankar om minibussens kapacitet, ett tag raknade Christopher till 26 personer, med sittplatser till 16…men da inte konduktor eller forare inraknad. I Kahama var aven dar Mwanza-bussen fullsatt. Det var bara leta upp ett guesthouse igen.

Vi klev ur matatun och insag att vi inte hade nagon aning om var vi skulle ta vagen. Ssese Islands var vart mal, men an sa lange var vi bara halvvags. Det ar aldrig nagra problem att fa taxi eller liknande, mzungus som vi ar behover vi bara sticka ut nasan genom dorren for att fa vagen framfor oss att forvandlas till en taxipark. Problemen brukar uppsta nar det kommer till betalningen, da mzungus uppenbarligen ocksa ar likvardigt med okunniga, lattlurade och stoppade med pengar.

Darfor var jag valdigt tveksam da ett gang taxikillar kom springande over parkeringen. Jag forsokte forklara att vi inte var intresserade av taxi utan var ute efter en matatu (som ar tveklost billigaste fardmedlet) till farjan mot kalangala. Da en av taxikillarna da andrar sig och pastar att hans bil var en ”special-matatu” skrattade jag bara och forklarade att vi anda inte var sa dumma. Men efter mycket om och men bestamde vi oss anda for att ta hans Taxi/”Special-matatu”.

Fortfarande aningen irriterad over att han forsokt lura i oss att det var en matatu han hade, sa satte vi oss i baksatet och han korde ivag. Efter nagra minuter stannar han plotsligt och en man med hatt och kostym hoppar in i baksatat med oss. Jaja, tankte jag, man kanske delar pa taxibilarna har. Nagra minuter efter det slapper han pa en kille till i framsatat och trycker tillslut in en fjarde i det lilla baksatat. Christopher och jag sitter vid det laget i knat pa varandra och da vander sig foraren om till mig.
”See, its a matatu”

Vi anlande till Kalangala vid halv sex-tiden. Matta efter tre timmar i stekande sol pa farjan. Vi sokte oss snabbt till ett gang boda-forare for att ta reda pa vagen till Hornbill, vart tankta boende pa on. De forklarade att de kunde ta oss dit, och nar vi da forsokte inleda prisforhandlingarna sa skrattade de i kor och borjade vandra med oss langs stranden. 50 meter fran farjan hittade vi campingen. De fick nagra mynt for besvaret, och gick skrattande darifran.

Hornbill ar verkligen primitivt med stort P. Var banda ser mer ut som de trad-kojor man byggde som liten, och baren/restaurangen ar en likadan fast med en lucka for bestallningar. Trots det sa ar det valdigt mysigt med mycket vaxtlighet och en egen strand. Varje kvall kl.20.00 samlas alla boende for middag. Forsta kvallen spenderade vi tillsammans med den hollandska agaren, en italienare och en kanadensisk skribent/skadespelare/haschtomte. Tomten hade fatt for sig att resa genom afrika pa en asna, men efter lite forundersokningar upptackt att en asna kraver en hel del jobb, och hade istallet kopt en cykel.

Alla djur som verkade vakna till liv i vaggarna pa var banda just nar vi gatt och lagt oss gjorde att vi ansag tva natter pa Hornbill tillrackligt. Vi gick till den aningen dyrare grannen Pearl Beach Hotel, men fick for det ett riktigt rum utan ihaliga vaggar.

Morkret hade lagt sig over on. Vi gled upp till var dorr, 14, och kranglade upp laset. Fumlade efter lysknappen, klick… fortfarande morker. Klick, klick, klick, klick… morker. I vanliga fall hade vi inte reagerat sa starkt pa det da det ar mer ett undantag nar elen faktiskt funkar, men idag sa var faktiskt tv:n och ovriga rum omkring oss upplysta. Vi smog tillbaka in till baren och fragade forsiktigt kvinnan bakom om en tankbar forklaring. Motvilligt slappte hon blicken fran tv:n och forklarade vanligt att rum 14 inte har el. Da kom vi att tanka pa de stearinljus som nagon tidigare under dagen kommit forbid med, som Christopher da undrande tagit emot. Vi fick helt enkelt jobba utifran dom. Med lite stenar och olglas byggde vi en ljusstake.
Myshetsfaktorn hojdes I takt med att bekvamlighetsfaktorn sjonk.

Det ar som folk sager. Tva saker ar viktiga att ta med sig till Afrika, talamod och humor.

Nar Christopher akte till Congo sa bestamde jag mig for att jobba en vecka pa ett barnhem, Sunyu Babies Home. Efter lite fix med intyg fran ambassaden och mote med Madame Joyce som driver stallet sa blev min forsta dag i mandags. 

Jag kom dit vid 8:30 och da var det redan full rulle. Barn badades och torkades, smorjdes in och  kladdes pa for att sedan matas och sorteras upp i olika klasser. Aningen forvirrad foljde jag efter den kvinna som skulle visa mig rutinerna. Vi stannade vid ett skotbord med forklaringen ”Nu  klar vi pa dom”, och lamnade mig dar. Pa skotbordet lag en lite parvel med tefatsogon och tittade upp pa mig. Lika forvirrade sag vi pa varandra och jag borjade lite tafatt leta runt efter blojor  ch klader. Da kom det in en kvinna med en ny unge, lade honom pa skotbordet bredvid och borjade rutinerat smorja in honom med vaselin…pa med vikt handuk som bloja kring rumpan…snurra…knyt…pa med klader…och ut. Jag forsokte imitera sa gott jag kunde, men mitt kletande och knytande gick inte alls lika smidigt. Da kom kvinnan in och upptackte uppenbarligen min orutin for da stannade hon plotsligt upp och visade omsorgsfullt hur det skulle ga till. Och nagra parvlar senare lyckades jag faktiskt riktigt bra. Ungarna kom fran badet till mitt skotbord som pa lopande band, fran tva manader till ett ar gamla, men sa plotsligt lag dar en lite flicka halften sa stor som de  tidigare, kan inte ha varit aldre en nagon vecka. Forsiktigt satte jag pa henne blojan som gick upp till armhalorna och tackte storre delen av den lilla kroppen. Letade reda pa den minsta babydrakt jag kunde hitta, men fick anda rulla upp bade armar och ben.

Efter pakladning och matning sa foljde jag med den ”Lilla gruppen” till ett klassrum. Lilla gruppen bestod av tio barn fran fem till femton manader gamla. Dar sjong vi och lekte till klockan blev 12:00 da det var dags for lunch och min arbetsdag var slut. Jag gick darifran med en sadan upprymdhet som bara barn kan lamna hos en. Sunyu Babies Home tar emot upphittade, overgivna barn, som dumpats bland sopor, utanfor hus eller  pa gatan. Dar far de stanna tills de blir ca 4-5 ar, for att sedan flytta ut till olika fosterhem eller adopteras. Barnen verkar ha det riktigt bra pa barnhemmet. Allt ar frascht och valorganiserat, dom far bra med mat och nytvattade klader tva ganger om dagen. Det ar nu ca 40 barn pa barnhemmet, och over varje sang sitter en tavla med namn och historien hur barnet hittades och hur gammalt hon uppskattades vara da. De tva lararna, Justine & Justine som har lilla klassen, ar fantastiska med barnen. Det finns en sadan gladje i luften bade hos barn och vuxna. Det bara skar i hjartat nar man vet hur de hamnat dar, och annu varre nar man tanker pa vad som skulle hant om de inte kommit dit. 

Jag har bara nagra dagar kvar dar nu fore vi maste aka vidare. Det kommer kannas riktigt tungt  att lamna barnhemmet, men forhoppningsvis kan jag komma tillbaka nagon gang i framtiden.

Hemlaxa for dagen
Fraga 1: Vilket transportmedel ska man inte valja under pagaende sporegn?
Svar: Bodaboda.
Fraga 2: Om man anda valjer att aka bodaboda i sporegn, vilket kladesplagg ska man inte ha pa sig?
Svar: T-shirt.
Fraga 3: Nar ar det fel tillfalle att ta av ryggsacksoverdraget?
Svar: Innan man ska aka bodaboda i sporegn.

Vi var pavag till Jinja, Ugandas aventyrsmetropol vid Nilen. Dar hade vi planerat Bungyjump, Whitewater Rafting och Quadbiking.
Tja, en av tre e ju inte fy skam. Bungyjump-arrangorerna stod namligen utan jumpmaster, sa det blev ingenting med det. Och Christophers kropp gillade inte riktigt var bodaboda-tur i regnet, utan protesterade med en riktig forskylning, och sa forsvann raftingen. Men Quadbiking gav vi oss pa iallafall. Klockan 12:00 var var tur inplanerad. Efter vi fatt pa oss vara skyddsdrakter, gummistovlar och hjalmar sa bar det av till traningsbanan. Efter nagra rundor kring banan fick jag syn pa en annan svang lite langre bort, den ville jag testa, sa jag svangde av. Runt kurvan blottade sig en stor lerpol. Ah den e sakert bara ytlig, tankte jag och korde pa. Halvvags in i polen sjonk fyrhjulingen ner tills den var halvt tackt av leran, ingen ytlig pol med andra ord. Med all min tumkraft forsokte jag gasa upp ur leran, men utan nagan egentlig effekt. Jag var fast. Jag gav istallet guiden nojet att forsoka lirka upp fyrhjulingen sa jag kunde fortsatta. Lattad satte jag mig och korde vidare. Ett halvt varv senare dok en ny pol upp, den har gangen tankte jag inte gora samma misstag, sa jag tog fart och gasade mig igenom polen, for att sekunden efter snurra runt och glida tillbaka ner i leran. Fast igen. Men den har gangen lyckades jag ta mig ur sjalv, efter lite direktiv fran den andra guiden. Nar traningspasset var klart och guiderna forklarade oss redo for den verkliga terrangen sa gav vi oss ut mot skogsvagarna. Som ett tv-spel kandes det nar vi racade runt, kastade oss i kurvor, over gupp och vejande for smabarn. Vi akte forbi en del mindre byar, sa vid en punkt hade vi en hel klase ungar efter oss som, sa fort vi saktade in, kom ikapp och holl i bilen ropande ”Mzungu give me money”. Efter tva timmar var farden over. Leriga och glada med smarta i tumme och fotter gick vi darifran.

Duscharna pa vart boende var valdigt speciella, de saknar namligen den inre vaggen. Man kan alltsa duscha och samtidigt blicka ut over Nilen. Det ar en jatterolig ide, dock mindre rolig om det paddlar forbi en kanot under tiden.

Jinja ar en jattetrevlig liten stad som faktiskt paminner en hel del om en svensk smastad. Trosa var faktiskt det forsta bade jag och Christopher tanke pa nar vi vandrade runt pa gatorna i stan.

Nu ar vi tillbaka i Kampala, staden som vi bada trivs otroligt bra i. Nagra veckor har vi kvar i Uganda innan vi borjar rora oss mot Rwanda. Dar far svenskar visst gratis visum, vi ar tydligen ratt duktiga med bistand.

13/8-06 18:55

Han satte sig pa huk och vinkade oss till sig. Vi bojde oss ner bredvid honom och framfor en vaxt. Han forde fingret langsamt mot den, som blixtsnabbt drog at sig bladen.
Det var min forsta kottatande vaxt…

Det hela borjade borjade klockan 06.00 da vackarklockan gick igang. Av ren vana slog jag pa snooze och somnade om, en stund senare vred Christopher pa sig och undrar om vi inte skulle borja ga upp. Besvarad ryckte jag at mig klockan och upptackte att den nu stod pa 06.48. Vi kastade oss ur sangen, krafskrafs ihop alla saker som vi borde ha packat igar, sen stortade vi ut ur rummet ner mot stora vagen. Planen var att ta en matatu ner till stan men da narmare tio stycken rullade forbi utan att agna oss en blick borjade vi tappa modet. Istallet vinkade vi in tva behjalmade boda-bodas, kastade oss upp pa pakethallaren, och borjade en hysterisk resa ner mot stan – sicksack mellan koande bilar, upp pa trottoarer, under sidospeglar, chansande framfor lastbilar, mot motande trafik, tvarnitande bakom ovetande fotgangare. Med haret fladdrande i vinden holl vi i oss for livet i pakethallaren – Over 10 000 motorcykelforare utan nagot att forlora transporterar, i halsbrytande fart, varje dag hundratusentals resenarer. 07.24 anlande vi och betalade forarna deras valfortjanta 10kr. Lite omtumlade och fyllda av adrenalin stapplade vi in pa 1000 Cups Coffee House.
Dar vantade starten pa en dagslang Kaffesafari.

Vi satte oss ner med ett lite hopplock fran kaffebuffen och tog in morgonens nyheter medan vi vantade pa de andra tva deltagarna.

”Polischef ar pa gang med blaslampa efter overviktiga trafikpoliser – vilka han ar overtygade om ar korrupta.”

Dagen skulle vi spendera med cafeagaren Michael och plantageagaren Isra. Forsta stoppet var pa Uganda Coffee Development Authority. Vart mal var att folja var favoritbona fran konsumenten tillbaka till ursprunget, kaffeodlaren. UCDA bestar av ett antal man och kvinnor i vita rockar som med sked surplar och spottar hundratals munnar varje dag, otaliga sorters kaffe fran hela Uganda. Med penna och block bedommer dom olika bonor fran ett oandligt antal kriterier. De gor alla ett jattejobb med att forsakra landet om att det bara ar kvalitativa bonor som exporteras. Uganda suger pa en 600 miljoner dollar stor bit av kakan. Hela branschen omsatter over en halv triljard kronor varlden over.

Sedan begav vi oss till en kaffebearbetningsfabrik. Utanfor satt ett tjugotal kvinnor pa marken och handsorterade bonor efter farg. Inne i fabriken rensas skit och spik ur allt ton kaffe som passerar dagligen. Efter lite demonstrationer av maskinerna och beskrivning av processen akte vi vidare, denna gang till ett litet kafferosteri.

Vid en oljepannedriven rostmaskin fann vi en lite gubbe med trettio ars erfarenhet av kafferostning och granskade bonorna. Medan han regelbundet drog ut ett exemplar av bonorna fran rostugnen sa fick vi hora om rostprocessen. Vid 350-400 grader rostas bonorna i ca tjugo minuter, tills dom gatt fran blekgrona till morkbruna, da slapper kaffegubben ut dom. Denna buttra herre i brun rock bestammer om du och jag ska dricka morkrostat eller ljusrostat.

Pa vag in i landet mot kaffeodlingarna hade vi alla ett fascinerande samtal om barnarbetets roll, om rika landers inflytande pa produktionen, om socio-ekonomiskt ansvar och frihandel. Att aterge diskussionen ar omojligt men jag kan saga att dessa tva man imponerade stort med sina kunskaper och insikter.

Isra ar en man som under kriget flydde landet da hans pappa, som var Justitieminister at Idi Amin (Ugandas president pa 70-80 talet), oroade sig for att framsta som ett hot mot regeringen. Idi Amin ”tog hand” om alla som var potentiella hot mot regimen, exempelvis lakare(!?), advokater och forskare. Isra och hans familj spred ut sig over varlden och hans pappa ”forsvann” under en konferens i Geneve. Hur hans far blev minister ar en intressant historia, da han en kvall over radion fick hora sitt namn som minister. Minister i en slaktande och mordande regim – som Justitieminister(!). Att forsvinna i Geneve var ett medvetet och klokt val.

Vagen till plantaget tog oss via Kituza Coffee Research Centre, dar forskare arbetar med att forhindra sjukdomar som sprids bland grodor och forstor manniskors levebrod.

Nara plantaget forklarade Isra ”don’t bother looking for the big coffee plantations, this is it.” och pekade ut genom fonstret medan vi svischade forbi ett gang buskar vid sidan av vagen. Kaffe i Uganda odlas framfor allt av familjer, hemma, med ett tiotal trad. Kaffe som sedan saljs vidare till de storre foretagen for bearbetning och export.
Vi korde in pa farmen och blev dar mottagna av ett gang kvinnor som dukat upp en stor buffe pa palmblad. Vi at och drack av den organiskt, lokalt odlade, maten tills vi knappt kunde sitta rakt. Sedan gick vi till det stora kaffeplantaget i narheten dar vi fick en varsin korg, med uppmaningen ”den som plockar minst kaffebonor blir kvarlamnad i skogen.” Sa det var bara att borja plocka. Kaffebonorna sag inte direkt ut som man kan tro, dom hanger som bar fran hoga buskar, forst grona sedan roda. Efter en halvtimmes plockande tyckte vi att det rackte och lamnade fran oss korgarna for vagning, tva kilo visade vagen. En jatteprestation, enligt oss.

  

  
 
Vagen tillbaka till farmen tog vi genom djungeln med fantastiskt tjock och exotisk vaxtlighet. Tillbaka vid farmen fick vi se hur dom tvattar och torkar bonorna efter plockningen vilket var i fyra stora tunnor, en liten manuell vevkvarn och stora uppstallda natdukar for soltorkning.

Efter en sista maltid bestaende av en fruktbuffe skulle vi bege oss tillbaka till Kampala. Halvvags in mot stan borjade regnet osa ner. Eftersom Kamapala ar byggt pa sju kullar betyder det att det ocksa finns en hel del dalar, vilket innebar den storsta oversvamningen jag nagonsin akt igenom. Det mest skrammande var da dom berattade om folk som faktiskt forsvinner ner i oppna brunnar under oversvamningar och aldrig kommer upp igen.

Efter en och en halv timme i tat bilko nadde vi antligen cafet igen.Klockan var ca 19.00 och det var becksvart ute. Eftersom ocksa strommen hade gatt sa var det inte mycket ljus, annat an det fran enstaka stearinljus. Regnet forsatte att osa ner men eftersom vi inte kande for att hanga kvar pa cafet tackade vi for dagen, trotsade regnet och hoppade pa tva boda-bodas som rejsade oss hem.

Det har var utan tvekan den mest intressanta dagen pa resan hittills…

5/8 -06 Klockan ar 20:30