Nairobi – Kapstaden

Emelie och Christopher i Afrika

Knallblå, läcker och explosiv

Chardonnay, Merlot, Shiraz och allt vad det heter. Nagra timmars korande genom det oslagbara landskapet i Stellenbosch efterfoljdes av en massa vinsippande pa ett gang olika vingardar. Vi gjorde den otroligt rattvisa uppdelningen att Christopher skulle kora och jag testa vin. Som den fantastiska vinkannare jag ar sa kunde jag dock utforligt beskriva for honom alla karaktarsdrag pa de viner jag testade, ”den kanns liksom lite mer stickig an den andra som var mer…godare”. Men for att ytterliggare utveckla mina vinkunskaper sa har jag nu inforskaffat boken ”I don’t know much about wine, but I know what I like”. Nar man tar ett steg in i vinvarlden upptacker man plotsligt en massa fler nyanser an rott, vitt, torrt och sott. Efter ungefar det tjugonde glaset kunde jag faktiskt borja urskilja lite andra egenskaper i den jasta drycken, trots en nagot bedovad tunga och aningen samre balans.

Vi har hyrt en knallbla liten Golf som vi puttrar runt i, uppfor backar, ner i dalar, vanstertrafik och allt. Imorse fick vi en tidig start och gav oss ivag for en picnicfrukost uppe i bergen. Dar satt vi for oss sjalva och sag morgondiset latta over lilla vinstaden Franschoek. Darefter gasade vi vidare ner mot Boulders Beach och socialiserade oss med en samling pingviner. Ja, det ar faktiskt sant, Sydafrika bebos av en alldeles unik sorts pingvin som spenderar dagarna med att surfa pa vagorna eller att lapa sol pa stranden. Fore 1900-talet bodde en liten flock isolerade pa en o utanfor Sydafrikas kust, men fick en dag for sig att komma in och sallskapa med de solbadande manniskorna pa stranderna. Dar trivdes de sa bra att de bestamde sig for att emigrera sin lilla o. Som lokalbefolkningen beskriver det ”They saw, they swam, they conquered!”. Nu finns over 4000 av de sma varelserna bosatta pa stranden, som idag ar ett reservat, men dar de oblyga pingvinerna garna delar en macka eller tar ett dopp tillsammans med besokare.

Nu har vi parkerat oss i Kapstaden, som ocksa ar var slutdestination. Vi har nat vart mal. 150 dagars resande har lett oss hit. Den 19 december gar flyget hem till Sverige. Det innebar att vi har 12 dagar att krama ur de sista dropparna ur var budget…



















december 7, 2006 - Publicerat av Emelie | Emelie, Foton, Reser i Afrika, Sydafrika | | 2 kommentarer

2 kommentarer »

  1. Hej Emelie,

    Som vanligt tar ni ut det bästa av varje plats känns det som. Vilka fantastiska bilder speciellt den där morgondis
    bilden över dalen och berget från er frukostplats.
    Det känns nästan som om man har kommit till slutet av en bok man läser för oss som varje vecka har fått ta del av er
    härliga resa. Lite sentimentalt men jätteskönt att ni kommer hem förstås.
    Vi längtar.

    Kram AK

    Kommentar av AnnaKarin | december 7, 2006 | Svara

  2. Hej på er!
    Nu var det ett tag sedan jag var inne och skrev. Inne och läser är jag dock mer ofta. Men ni vet j u hur det är den här årstiden, man går in i sin lilla dvala och vaknar inte förrän blåsipporna kommer.
    Sanslöst. Trodde inte att jag funkade så, men jodå… oktober, november och december; tre månader av ren regnperiod har satt djupa spår i själen.
    Nog om det.
    Nu ska vi inte vara sån’na.

    Shit, vad grejer ni sysslar med. Bilderna på lejonungarna gör ju en sjuk av längtan.
    Jag kan inte förstå hur mycket ni sett och gjort under de här månaderna. Så känner jag. Då kan jag tänka mig hur ni känner.
    Wow, vilken resa. Det kan vi ju i alla fall vara överens om. Eller hur?

    Skitkul att ni kommer på nyår! Verkligen superskoj!
    Det ser vi fram emot, massor.

    Nu tycker jag att ni ska njuta som bara den sista tiden.

    Saknar er, men det förstår ni ju säkert utan att jag skriver det!

    Puss och Kram!

    Kommentar av Sofie | december 11, 2006 | Svara


Kommentera