Sista ordet…

En 856 mil lang strapats over savann och oken, genom djupa dalar, over hoga berg skulle ha tagit oss till Afrikas sydligaste spets, Cape of Good Hope. Vi tog oss 855,8 mil, dar blev vi erbjudna nojet att betala 55 kr intrade. Vi lade i backen och tog oss tillbaka mot stan, ”Vi kan saga att vi var dar…”.

Det ska enligt legenden vara en polsk arkitekt som ritade Guds Edens Lustgard. Pilotprojektet som landade honom jobbet var Kapstaden.
Kapstaden ar vackert. Luften gar ur en.

Och luften har verkligen gatt ur oss. Det bransle som fick oss att springa efter hyenor i tre veckor har sinat. Nu har var semester borjat. Och vilket stalle att ha semester pa sen…
Stan ar kantad av cafeer, restauranger och barer dar dagar latt kan drommas bort med en iskall Strawberry Daquiri.

Long Street ar hjartat och pulsen i staden, dar varje kvarter har sin beskarda del av natt och nojeslivet. Dar hittar man ocksa alla hostels och backpackers som gor gatan till en never-ending fest. Inte manga bekymmer tranger sig in pa gatan dar natten alltid ar ung.

  

  

  

Att ha kommit hit, till Kapstaden, vart mal, ar som att sla en rosett pa ett fardiginslaget paket. Nar vi for 167 dagar sedan klev pa planet i Bromma hade vi en vision om hur resan skulle se ut. Saker och ting satte den nagot ur kurs:
Rwanda, Congo, hyenor, barnhem, apor & babianer, det fanns liksom inte dar pa ritbordet.

For att avrunda sista ordet kan vi reflektera lite over vad vi lart oss…
Nar man bestaller mat betyder det just det, att man har bestallt mat. Inte att man kommer att fa just det man vill ha.
Och om nagon annonserar att bussen gar ”direkt”, tar den garanterat en omvag pa minst 20 mil och innebar ett antal bussbyten.
Eller att halla in knana, blunda och le nar man pa en boda-boda dundrar ner for en backe mot motande trafik.

Na, det ar egentligen bara ett par roliga anekdoter nar vi funderar pa vad vi faktiskt tar med oss hem. Man kan val saga att vi tagit dod pa en del fordomar och skapat oss ett par nya.

Det finns ingenting som Afrika…

 Snipp snapp snut och sa var sagan slut.

Knallblå, läcker och explosiv

Chardonnay, Merlot, Shiraz och allt vad det heter. Nagra timmars korande genom det oslagbara landskapet i Stellenbosch efterfoljdes av en massa vinsippande pa ett gang olika vingardar. Vi gjorde den otroligt rattvisa uppdelningen att Christopher skulle kora och jag testa vin. Som den fantastiska vinkannare jag ar sa kunde jag dock utforligt beskriva for honom alla karaktarsdrag pa de viner jag testade, ”den kanns liksom lite mer stickig an den andra som var mer…godare”. Men for att ytterliggare utveckla mina vinkunskaper sa har jag nu inforskaffat boken ”I don’t know much about wine, but I know what I like”. Nar man tar ett steg in i vinvarlden upptacker man plotsligt en massa fler nyanser an rott, vitt, torrt och sott. Efter ungefar det tjugonde glaset kunde jag faktiskt borja urskilja lite andra egenskaper i den jasta drycken, trots en nagot bedovad tunga och aningen samre balans.

Vi har hyrt en knallbla liten Golf som vi puttrar runt i, uppfor backar, ner i dalar, vanstertrafik och allt. Imorse fick vi en tidig start och gav oss ivag for en picnicfrukost uppe i bergen. Dar satt vi for oss sjalva och sag morgondiset latta over lilla vinstaden Franschoek. Darefter gasade vi vidare ner mot Boulders Beach och socialiserade oss med en samling pingviner. Ja, det ar faktiskt sant, Sydafrika bebos av en alldeles unik sorts pingvin som spenderar dagarna med att surfa pa vagorna eller att lapa sol pa stranden. Fore 1900-talet bodde en liten flock isolerade pa en o utanfor Sydafrikas kust, men fick en dag for sig att komma in och sallskapa med de solbadande manniskorna pa stranderna. Dar trivdes de sa bra att de bestamde sig for att emigrera sin lilla o. Som lokalbefolkningen beskriver det ”They saw, they swam, they conquered!”. Nu finns over 4000 av de sma varelserna bosatta pa stranden, som idag ar ett reservat, men dar de oblyga pingvinerna garna delar en macka eller tar ett dopp tillsammans med besokare.

Nu har vi parkerat oss i Kapstaden, som ocksa ar var slutdestination. Vi har nat vart mal. 150 dagars resande har lett oss hit. Den 19 december gar flyget hem till Sverige. Det innebar att vi har 12 dagar att krama ur de sista dropparna ur var budget…

Lyx och lejonbett sista veckorna

”Hop on anytime. Hop off anywhere. ”

Fran Johannesburg till Kapstaden reser vi med Bazbus.
I varje stad, i varje liten by hittar man flera ”Backpackers”, hostels dar runtresande far sin dos av varma duschar, vaningssangar, billig ol, biljard och socialt umgange. Bazbus hamtar upp vid dorren och lamnar av vid onskad stad och hostel. En bekvamlighet som ar helt ny for oss efter fem manaders tuggande over savanner i fallfardiga. smockfulla matatus.

”Lamna inget annat an fotspar, ta inget annat an fotografier.”

Det skalades i rosa Champagne nar de forsta elefanterna pa 300 ar introducerades i Cintsa.

Aterforening for tredje gangen av gamla backbackers. Forsta gangen i Kampala, andra i Malawi och nu i Durban, Sydafrika.

Steve pa Sleek Backpackers.

Lionpark i Johannesburg.








Visst, det ar en unge… men ett lejon gnager pa min arm och det gor ont.