Tredje världen krockar med den första

”Jag har cyklat over en mil idag, jag har inte atit nagot sen dess och det har ar min tredje whisky & cola. Du far nog kora hem.” Jag hade precis borjat pa min fjarde ol och kande mig inte manad att satta mig bakom ratten. Ett genomgaende drag i Afrika ar expatraternas (de vita inflyttade) tendens att alltid ta bilen till och fran krogen, hur blott det an blir daremellan. Med obefintlig lokaltrafik och brist pa taxibolag gor rattfylla nastan nodvandig.
Klockan var tva pa natten och vi satte oss i Steves bil med honom i forarsatet. Han vande sig till mig (Emelie sover i baksatet) och sa att ”nu ska jag ta er genom ett stalle jag egentligen inte borde visa er. Langre fram ligger en illegal bosattning, flera tusen flyktingar fran Zimbabwe bor i platskjul utan tillgang till vare sig vatten, mat eller toalett.” Steve laste dorrarna och krop langsamt utanfor en lang radda skjul. Det var nu han forklarade hur han sjalv blev beskjuten och misshandlad just dar, ”men det fortjanade jag”, sa han. Tre aggressiva hundar kastar sig ur morkret mot bilen och Steve gasar darifran.

Steve ar 40 ar och agare till Sleek Backpackers, vart hostel. Vi hann knappt igenom dorren innan han meddelar oss att vi skulle ut och se ett liveband. Han ar musiker sen 25 ar tillbaka och har rest varlden runt pa $300 med bara en gitarr. Han slogs i kampen mot apartheid och satt i fangelse med Nelson Mandela.

Jag ska inte saga att lokaltrafiken ar obefintlig. En komiker pa Blues Room forklarade att USA attackerade Irak for nagot dom inte hade – karnvapen och att han nu var orolig att dom aven skulle attackera Sydafrika for nagot dom inte har – lokaltrafik. Detta sager han trots att tusentals minibussar branner genom stan. Det ar ett tecken pa hur segregerat landet fortfarande ar. Titta in i vilken minibuss som helst och du ser uteslutande svarta manniskor och oss.
Vad som skiljer Sydafrikas minibussar fran resten av afrikas ar att foraren jobbar ensam, utan konduktor. Annars har en sk konduktor hangt ut genom fonstret, skrikigt destinationer och tagit betalt av resenarer. Hur skont det ar med en konduktor visade sig nar vi hoppade in i framsatet med foraren. Minibussen borjar rulla och pengar borjar osa in till framsatet dock inte till foraren, men till Emelie. Okej, sa en resa kostar 5 rand och 50 cent. Okej, ganger tretton personer bak. Emelie borjade vrida pa sig…alla ska ha vaxel tillbaka. Hon vande sig till foraren…”change?…change?…” Han svarde inte pa tilltal, han skakade bara pa huvudet. Folk borjade ropa efter vaxel…men inte till foraren, till Emelie. Vi fick sjalva plocka fram planboken for att ordna vaxel. Okej, alla har fatt sin vaxel och Emelie lamnar kassan till foraren. Han kikar igenom slantarna och klagar sen pa Emelie att det ar for lite pengar.
Ja, tacka vet jag svettiga konduktorer som star pa mina tar…

Sydafrika ar nagot jag, efter manader i afrika, bara inte kan forklara. Men samtidigt nagot alla kan forsta. Inte ens det pastaendet ar nagot jag kan foklara. I Sydafrika moter tredje varlden den forsta…i en ratt sa kraftfull kollision. Du har bosattningar och slum dar manniskor lever i bred misar precis bredvid kopcentrumen som far de basta i New York och London att blekna.
Johannesburg bestar av ett antal fororter och ett city centre. I Melville hittar man bardistriktet, Sandton star for kopcentrumen som slar allt jag nagonsin sett. Gigantiska komplex med biografer, affarer, barer, cafeer, restauranger, jazzklubbar etc etc. Har far du allt, med grym kvalitet och lika oslagbar service. Priserna i Sandton ligger dock pa svensk niva. City Centre star for det daliga ryktet Johannesburg dragit pa sig (varldens mest kriminella stad). Guidebockerna rekommenderar att man bara aker dit pa guidade turer. Men det ar dar nere, downtown, som man gor de ordentliga klippen pa klader och skor. Hur kan man halla sig borta darifran? Ser man till att lamna vardesaker hemma och iallafall forbereder sig litegrann pa att man ska bli utsatt for ett ran bor man klara sig fint.

Johannesburgs skyline imponerar lika stort som New Yorks. Men allt detta ar egentligen bara kosmetiskt. Det ar manniskorna som gor att stan star ut. Manniskorna ar sa grymt trevliga och serviceminded att man bara smaller av.

Det ar torsdag och vi har precis kommit hem fran Sandton City Mall, dar har vi varit vilse sen lunch. Och vad gor man nar man ar vilse i ett enormt lyxigt kopcentrum? Dricker en guldmedalj i smoothie och shoppar loss totalt.

Att växla eller inte växla…

Nar vi lamnade Rwanda gjorde vi det misstaget. Nu har vi lamnat Malawi och star igen med en valuta vi inte kan vaxla bort. 450 kronor i kwacha. Det ar iaf en dagsbudget. Nar man reser mellan platser och lander som vi gor, med minibussar, till en sa lag kostand som mojligt, vet man aldrig nar kontanter kan komma att behovas. Det ar alltid en risk att vaxla bort sina pengar innan man kommer till gransen. Men det ar samtidigt alltid en risk att vaxla vid gransen. Du hittar inget vaxlingskontor. Istallet har du ett 50-tal unga man med tjocka sedelbuntar som alltid vaxlar till ”best rate, for you my friend!”
Bestammer man sig for att vaxla med en av dessa bor man vara forsiktig.

Ett exempel:
 Vi hoppade av bussen vid Tanzania-Malawi gransen och blev presenterade med busskonduktorens bror som aven han vaxlar till ”best rate, my friend!”
Vi har sallskap av var vaxlare plus 40 andra med sedelbuntar ivriga att gora affarer med oss.; Tva misstag gjorde oss sarbara:
* Vi var tvungna att vaxla vid gransen overhuvudtaget.
* Vi hade noll koll pa hur dollar-kwacha kursen lag.
Var tre ar gamla bok skrev 90 kwacha pa en dollar. Var van tryckte in 110 kwacha pa sin miniraknare. Det lat bra enligt mig och jag tog fram 50 dollar. Direkt andrar han sig och sager 11 kwacha pa en dollar. Det menade jag var skitsnack, han andrade tillbaka till 110. Jag gav honom 50 dollar och vantade mig 5500 kwacha. Han ger mig 500 och borjar rora sig bakat. Jag bad snallt om resten, 5000. Han flinade och gav mig resten. Bara det gor att vaxling vid gransen kanns off. Att det senare visade sig att kursen lag pa 140 och att han anda lyckades lura mig pa pengar, 1500 kwacha, gor gransvaxling oacceptabelt.

I Tanzania gick vi till Rwandas ambassad och lyckades vaxla bort vara franc med ambassadoren till en usel kurs. Antar att vi lar gora samma sak i Maputo.

Blantyre (Malawi) – Maputo (Mozambique) blev en ny Kigali (Rwanda) – Mwanza (Tanzania) med flera natter i halor och otaliga 12-timmarsresor pa bussar med bankar istallet for saten.

Fyra dagars plattrov sen var vi framme i Maputo, afrikas anda sydeuropeiska stad, som paminner om ett nagot nerganget Milano, med uteserveringar och barer overallt, dar alla istallet pratar portugisiska.

Imorgon sitter vi pa en Panthera Azul ner till Johannesburg.

Apmycket att göra sista veckan

9/11 -06 Klockan ar 19:07

Det praktiska arbetet pa hyena-projektet tog tva veckor, sen skulle rapporten skrivas. Emelie dok in i materialet och knackade ut en 18 sidor lang rapport pa engelska. Det arbetet fick jag inte delta i.

Som Lee’s man pa plats skulle jag leda byggandet av de tva nya ap- och babianinhangnader. Tillsammans med 10 byggare sag jag till att fa pelare i cement, traramar byggda, vagg murad, staket runtspikat och tak panitat. Ett slitjobb for nagon som aldrig fick Lilla Snickaren i julklapp.

Lycklig babian.
Efter en veckas byggande kom da den stora inflyttningsdagen. 8 apor och 6 babianer skulle fa ett nytt hem. Emelie spenderade morgonen i gamla apburen for att stoppa ner de sma liven i transportburar. ”Hur da?” undrar Emelie, ”I svansen” menar experterna. Att fanga sma apor, pa vilket satt som helst, ar en utmaning som kraver talamod och hog smarttroskel. Sjalv la jag sista touchen pa nya burarna, langt borta fran allt kaos med livradda apor och skitforbannade babianer.

Babybabianer saljs pa oppen gata i Malawi, efter att mamman mordats. Becky ar en av dom. Vi spenderade en helg vid Lake Malawi tillsammans med Lee, hans vanner Bev & Nick och deras babybabian Becky. Det ar svart att med ord forklara hur fruktansvart sot den lilla varelsen ar, att ha spenderat en helg med henne ar ett minne for livet.

Fyra dagar blev till fyra veckor. Nu lamnar vi Malawi bakom oss. Mozambique och portugiserna vantar…