Barn pa lopande band…

Nar Christopher akte till Congo sa bestamde jag mig for att jobba en vecka pa ett barnhem, Sunyu Babies Home. Efter lite fix med intyg fran ambassaden och mote med Madame Joyce som driver stallet sa blev min forsta dag i mandags. 

Jag kom dit vid 8:30 och da var det redan full rulle. Barn badades och torkades, smorjdes in och  kladdes pa for att sedan matas och sorteras upp i olika klasser. Aningen forvirrad foljde jag efter den kvinna som skulle visa mig rutinerna. Vi stannade vid ett skotbord med forklaringen ”Nu  klar vi pa dom”, och lamnade mig dar. Pa skotbordet lag en lite parvel med tefatsogon och tittade upp pa mig. Lika forvirrade sag vi pa varandra och jag borjade lite tafatt leta runt efter blojor  ch klader. Da kom det in en kvinna med en ny unge, lade honom pa skotbordet bredvid och borjade rutinerat smorja in honom med vaselin…pa med vikt handuk som bloja kring rumpan…snurra…knyt…pa med klader…och ut. Jag forsokte imitera sa gott jag kunde, men mitt kletande och knytande gick inte alls lika smidigt. Da kom kvinnan in och upptackte uppenbarligen min orutin for da stannade hon plotsligt upp och visade omsorgsfullt hur det skulle ga till. Och nagra parvlar senare lyckades jag faktiskt riktigt bra. Ungarna kom fran badet till mitt skotbord som pa lopande band, fran tva manader till ett ar gamla, men sa plotsligt lag dar en lite flicka halften sa stor som de  tidigare, kan inte ha varit aldre en nagon vecka. Forsiktigt satte jag pa henne blojan som gick upp till armhalorna och tackte storre delen av den lilla kroppen. Letade reda pa den minsta babydrakt jag kunde hitta, men fick anda rulla upp bade armar och ben.

Efter pakladning och matning sa foljde jag med den ”Lilla gruppen” till ett klassrum. Lilla gruppen bestod av tio barn fran fem till femton manader gamla. Dar sjong vi och lekte till klockan blev 12:00 da det var dags for lunch och min arbetsdag var slut. Jag gick darifran med en sadan upprymdhet som bara barn kan lamna hos en. Sunyu Babies Home tar emot upphittade, overgivna barn, som dumpats bland sopor, utanfor hus eller  pa gatan. Dar far de stanna tills de blir ca 4-5 ar, for att sedan flytta ut till olika fosterhem eller adopteras. Barnen verkar ha det riktigt bra pa barnhemmet. Allt ar frascht och valorganiserat, dom far bra med mat och nytvattade klader tva ganger om dagen. Det ar nu ca 40 barn pa barnhemmet, och over varje sang sitter en tavla med namn och historien hur barnet hittades och hur gammalt hon uppskattades vara da. De tva lararna, Justine & Justine som har lilla klassen, ar fantastiska med barnen. Det finns en sadan gladje i luften bade hos barn och vuxna. Det bara skar i hjartat nar man vet hur de hamnat dar, och annu varre nar man tanker pa vad som skulle hant om de inte kommit dit. 

Jag har bara nagra dagar kvar dar nu fore vi maste aka vidare. Det kommer kannas riktigt tungt  att lamna barnhemmet, men forhoppningsvis kan jag komma tillbaka nagon gang i framtiden.