Mot Uganda…!

Da ar var manad i Kenya over…

Det borjade med en tung dag i Nairobi, en chock. Idag, var sista i Nairobi, kanns det lite vemodigt. Chocken efter forsta dagen gjorde att vi domde ut stan direkt. Nu har vi spenderat storre delen av en vecka i stan och det kanns riktigt bra.

Vad som vantar i Uganda ar vi lite osakra pa. I natt tar vi Scandinavian Express-bussen till Kampala, Ugandas huvudstad. Bussen avgar kl 23.30 fran River Road, den okanda gatan i Nairobi, dar man absolut bor halla sig borta efter morkrets infall. Scandinavian ar ett av Kenyas basta bussbolag, dom haller sjalvklart kontoret oppet till bussen avgar. Vi slipper alltsa spendera varst mycket tid pa sjalva River Road. Pa dagen, maste jag saga, ar River Road en gata full av kommers med massa roliga butiker. Det ar lustigt hur gatorna andrar karaktar totalt efter morkret. Vi hade lite problem att ta oss fran en bar i Mombasa. Taxibilarna har sallan skyltar och det ar nagot man bor aka pa kvallen. Vi stallde oss pa gatan och lockade till oss de skummaste och fattigaste manniskorna man kan tanka sig. Vi vinkade at taxibilar, tuk tuks och matatus – ingen stannade. Vi bestamde oss for att ga. Vi vek av pa en sidogata men vande raskt nar alla idlers, nattugglornas, blickar vandes mot oss. Vi gick tillbaka till baren, vakten kom ut och motte oss. Han fragade, ”behover ni hjalp?”. Ja, vi behovde ju en taxi, vakten svarde med ett flin, ”Ja vet. Vi har redan ringt en at er.”

Framme i Kampala ar vi vid lunchtid imorgon, da beger vi oss till det valkanda Backpackers Inn, vart forsta hostel i Uganda.

Om man blir bestulen eller ranad ska man vara forsiktig med att skrika ”thief!”. Det innebar ofta tjuvens dod. Det ar alltsa ett stort motstand mot kriminalitet har och medborgare tar alltfor ofta rattvisan i egna hander och skipar den pa eget satt. I Uganda klar man av tjuven alla klader, man som kvinnor.
Det ar inte alltfor sallan man ser en grupp manniskor halla fast en skurk eller binda fast honom vid nagot.

Da bar det alltsa av till Kampala, en stad som sags vara mycket sakrare an Nairobbery…

Att vara i transit 2

Tana Resthouse
Ligger i hornet av Mwembe Tayari och Gatundu Roads, lite mindre an ett kvarter fran Coastline bussarnas hallplats. Det var dar, vid ankomst, som taxichafforen saftade till med ett duktigt overpris for att ta oss till Tana. Han pekade inte pa skylten vi klart kunde ha sett fran hallplatsen, istallet lotsade han oss till sin taxi med bada vara ryggsackar i stadigt grepp, for den absolut basta servicen! Efter ett omvagsrally genom slumkvarter och overslitna gator var vi antligen framme vid Tana Resthouse, varat safe-haven fran den hetsiga storstadsstressen. Tack och adjo sa vi till chafforen och gav rikligt med dricks. For att forsta hjartat och sjalen i Tana Resthouse bor man lata tankarna frifloda till ett mindre lagenhetskomplex i ett skitigt 70-tals Hells Kitchen. Tveksamheterna borjade nar ”receptionisten” racker fram sin hand for mig att skriva mina uppgifter pa. Han forsoker lasa vad jag skrivit men lagger ner projektet eftersom jag skrivit uppochner for honom. Under hela tiden vi registrerar oss springer en kille fram och tillbaka med svarta dunkar. Vad fanns i dom? Vatten pa vag in eller blod pa vag ut? Ingetdera skulle forvana. Genom en kloakisk innergard tog vi trapporna upp till vaning tva och rum 13. Hade vart byte till rum 12 nagonting att gora med rummet i sig eller siffran 13? Nar vi ett par dagar senare atervande till Tana fick vi aterigen rum 13 men pa kansla bytte vi kvickt till nummer 14.
Vid forsta anblicken sag rummet ut som ett horhus/knarkarkvart. Alternativt en bohemisk forfattarlya med mordgator intorkade i vaggarna. Stephen King hade hoppat jamfota av valbehag.
Maten i Kenya ar inte av samma sammansattning som i Sverige. och det gor sig gallande aven i min mage. En kvart pa toaletten i trasvridande smarta, sen forstod jag vad mannen med dunkarna sysslade med…hamtade vatten. Allt vatten huset behovde var en kille tvungen att hamta i dunkar och fylla pa i en brunn. Lite skamdes jag over att lamna en valfylld toalett till den blyga flickan i kon efter mig. Men det ar val vad communal living handlar om.
Tana Resthouse med sina lojliga 25 kr per person for en natt har rekommenderats flera ganger i Lonely Planets guide over Mombasa. Det ger Tana en lustig legitimitet den aldrig annars hade fatt.

Jag satt pa sangen och tittade in i vaggen, ”Ska jag bajsa nu eller inte alls?” Det var precis sa situationen sag ut. Om en timme skulle bussen tillbaka till Nairobi avga, det ar en nio timmar lang resa…utan toalett. Nu har min mage hajat hur nara ekvatorn vi faktiskt ar och den avskyr det. Jag kande ingenting nu men visste val hur ett lugnet fore stormen kanns. Plopp. I med tva Kol-tabletter. Nu var det bara att halla tummarna. Sist jag tog en san var magen ur spel i 12 timmar. Tva borde gora susen. Plopp plopp.

Innan vi gar pa bussen ser vi hur en pytteliten kattunge, rufsig och haltandes, tar sig fram bland alla manniskor. Den klara inte mer an en meter innan en faller ihop. Det har upprepar den ett par ganger innan den haltar in bland folket, bortom varat synhall. Den synen var den mest hjartkrossande synen jag nagonsin sett. En hungrig, torstig, haltande och ruffsig kattunge…livet som mest oskyldigt.
Pa bussen satte jag in det i ett sammanhang och blev irriterad pa mig sjalv. Alla hemlosa och tiggande barn kommer inte i narheten av att ge ett sant intryck pa mig. Varfor?? Kan det va att nar ett barn fatt nej till pengar sa skriker han ”fuck you!”…

Vid mellanstoppet med bussen, mitt ute i ingenstans blir en kvinna av med sin planbok. En handalse som tar bussen runt i en pytteliten by, till en polisstation och ett hakte…med skurkar hangades med armarna utanfor gallret. Mycket skrik och grat pa swahili blev det. Jag och Emelie fattade inte mycket. Vi fick roa oss med de lokala skolbarnen som gick forbi bussen. Vi var som ett par apor i bur. Dom skrek, skrattade och pekade pa oss…och mig, mzungu.

Vi kom iaf fram till Nairobi till slut.
Idag har vi spenderat hela dagen pa stan…och vi gillar den. Vi har fatt vara ifred hela dagen. Veckorna har hardat oss, nu ser vi ut som ett par sura applen som gar omkring. Det ar val ingen som har lust att salja nan safari till oss. Nairobi ar valdigt modern, langt ifran det man tanker med en afrikansk stad. Mina tankar gar direkt till New York. Affarerna ar moderna. Det finns kopcentrum och bio. Du hittar ingenting i Stockholm som du inte skulle hitta i Nairobi. Garanterat. Mobiltelefonaffarerna duggar mycket mycket tatare har an hemma. Du kan hitta soffor for 30 000 kr i affarerna, diamanter for tusentals kronor…du kan ocksa hitta det mesta for under en hundralapp.
Nu har vi ett par dagar i Nairobi for att gora det sista innan vi lamnar Kenya den 29e, for Uganda och Kampala. Ett land som ska vara mer laid-back och sakrare an Kenya…

Vi har alltsa spenderat den sista veckan vid Coral Cove, den svenskagda ”paradisbyn”. Har bodde jag och Emelie i var egen 3 rumsvilla pa 70 kvadrat. Sovrum, vardagsrum, kok, tom ett rum for barnen. Vi hade en otroligt behaglig tid har med lugn och ro fran forsaljare. Dock ett par ap-problem…

    
 

Han satt dar med en forforiskt drommande blick, med bara karlek, forundran och gud vet vad i tankarna. Lite visste vi att han satt och rös o mös av valbehag, sakta tömmandes av sin sprangfyllda blasa. Vi kande oss lurade och blasta men framforallt…bedragna.

Mango Man
Med tre mangos i sina hander blockerade han var sol. Vi rullade over pa vara handdukar och sag en aldre fruktforsaljare i keps. Han forklarade, ”me – Mango Man!”
I sanden ritade han upp hur han blandar sina fruksallader och med vilka frukter.
”Maybe later”, svarade jag, nagot som visat sig vara det effektivaste sattet att fa ivag entreprenorerna. Glad gjorde jag honom anda nar jag sen kopte fem mangos och en annanas.

Ett litet PS…I Kenya har butiker och restauranger anstallda som putsar och polerar vaxternas blad…

Snorkeltrauma

Efter att vi flyttat in i var villa pa Coral Cove sa ville vi kolla in omradet. Med cyklopen i hogsta hugg gick vi ner till stranden. Vattnet hade dock dragit sig tillbaka sa vi borjade promenera ut i det langgrunda vattnet som hade en botten tackt av sjogras liknande en grasmatta. Nagra meter ut i vattnet upptackte jag att det jag trott var sjograsplantor tillhorande sjograsmattan i verkliga fall var sma sjostjarnor. I samma sekund insag jag att jag alltsa stod mitt bland tusentals levande sjostjarnor, och da kom paniken. Med en stark, stark onskan att springa tillbaka in till stranden sa var jag anda fast besluten om att ga vidare ut till det djupa vattnet for att fa inviga mitt cyklop. Delvis ocksa for att Christopher traskade pa som ingenting hade hant (trots mitt illtjut). Det var alltsa bara att bita ihop, intala mig sjalv att det bara var sjogras jag smashade ner med fotterna medan jag med mycket gnallande och studsande tog mig fram. Inte blev det heller lattare da en av ”stenarna” pa botten helt plotsigt fick ben och borjade raca fram och tillbaka. Nar vi tagit oss ut en bra bit fran stranden sa insag vi till var besvikelse att det nog inte var ratta stallet att snorkla da vagorna var betydligt hogre an vad vi trott. Sa vi vande om och med en stor klump i magen trippade jag som en smidig flodhast sa fort jag kunde over koraller och sjostjarnor in till stranden. Men tro inte att den har lilla traumatiska upplevelsen avskrackte oss. Nej, dagen efter var vi ute igen. Nu pa jakt efter vad folk kallade ”Poolen” som tydligen skulle vara ett lite snorkelparadis. Efter att ha inforskaffat snorkel sa borjade vi efter instruktioner bege oss langs klippvaggen pavag mot udden dar vi skulle hitta ”Afrika” som den ocksa kallades. Nar vi kommit en bra bit ut i det knahoga vattnet sa hande nagot, Deja Vu, ni vet med sjostjarnorna, men den har gangen var det inte oskyldiga sma slingrande stjarnor utan stora ilskna sjoborrar! Jag forstod helt plotsligt varfor snorkeluthyraren insisterat pa att vi skulle ha med oss skorna i vattnet, och borjade angra att jag valde flipflops (som overlevde fem minuter i vattnet fore dom rasade sonder). Efter mycket ojande, gnallande och ylande sa lyckades jag iallafall ta mig fram (delvis pa Christophers fotter som hade rejala sandaler som han klampade fram med). Val framme vid udden sa oppnade sig, ja det gar inte att beskriva pa annat satt an en pool med koraller. Dar plaskade vi runt ett tag bland smafiskar och krabbor innan vi klattrade upp for klipporna och tog skogsvagen tillbaka och offrade lite blod till myggor och insekter for att fa slippa borrarna.

Fula stader – vackra strander

Vackra Mombasa ska vara Kenyas svar pa Sveriges kuststad Tylösand.
Fattigdom, snusk pa gatorna, irriterande forsaljare, oforskamda tiggare och gora-ingentingare (idlers) som skriker ”mzungu, ge mig pengar.”
Ja, det ar sannoligen en drom, Mombasa.
Hade vi for hoga forvantningar pa staden? Hade vi forskonat den i var fantasi efter de fa shockdagarna i Nairobi? Var det fel att mala upp ett ”rivieran vi kusten”?
Det var pa Blue Room i centrala Mombasa vi ifragasatte oss sjalva. Blue Room ar en glassbar/food court/internet cafe med en valdigt hog standard. Priserna for en cheeseburger-meny ligger runt 35 kr.
Mitt i var maltid satter sig en man som presenterar sig som David Ombaso och djupt religos. Det tar inte lang tid innan han erbjuder sina tjanster som personlig guide och ekonomisk radgivare. Han var sa man om att vi inte skulle betala for mycket for boende och taxi, han skulle presentera oss som sin broder och syster for att fa ner vara levnadsomkostnader. Denna service till en rimlig kostnad kan tankas. Han hanvisade dock till sin kristendom och sa bestamt att gud skulle straffa honom om han tog betalt. Kan tankas att bli bjuden pa tre mal mat om dagen inte ar emot hans tro.
David bestamde motesplats pa samma stalle morgonen efter, da skulle han minsann visa oss stranden och de billiga hotellen. Vi bockade och neg, sakta backandes mot utgangen…och svisch sa forsvann vi ner Moi Avenue utan att ens tagit var gratisglass.

Klockan var 18 nar vi kom tillbaka till vart rum. Och dar satt vi. Vid den tiden blir det morkt och da rads man verkligen att stanna inomhus. Det gjort oss till ett par pensionarer som lagger sig runt 21 och uppe med tuppen runt klockan 7. Vi var villradiga. Stranden var det vi sokte men hur skulle vi hitta den? Det ar inte bara att fraga en taxichaffor eller en snubbe pa stan. Ur ett sadant mote gar man ofta fattigare pa pengar och rikare pa krams. Vart hafte berattar om flera Turistinformationer i stan, men det ar ett problem me dessa. Dom vill alltid salja nagot till dig. Ar det inte dyrt boende nanstans sa ar det en safari i en park 15 timmar bort. Men vara ledtradar var kalla, dom hade lett oss till vart snubbo-rum mitt i skitiga city. Dagen efter tog vi oss i kragen och gick till en Turistinformation. Mycket riktigt sa forsokte hon salja boende till oss men efter vi forklarat vart lage hjalpte hon oss. Hon forklarade hur vi skulle ta en matatu till Pirates, en klubb vid stranden och inte betala ett ore mer an 30 shilling (3 kronor).

Mombasa Public Beach ar en lang strand med tatt duggande av beach villas och hotell.

Vart val foll pa The Big Tree Hotel, dar vi kunde hyra en cottage, typ en liten lagenhet, for 200 kronor natten. Med eget kok och toalett med fungerande varmdush (allt som dom kaklat med samma kakel). Ni skulle bara veta hur sallsynt det ar. Varmduschar har ar lite annorlunda, det finns lixom inga varmvattenberedare. Istallet faster man ett elektriskt munstycke pa duschen som varmer upp vattnet. I min varld, med min kunskap, kombineras vatten och elektriska apparater daligt. Speciellt om om apparaten i fraga smattrar och blixtrar (jupp!). Jag hade en valdigt obehaglig upplevelse, nar jag mitt under en varmdusch far en rejal small over huvudet. Ut flog jag som en tok-gekko ur duschen. Den stoten gjorde fett ont. Jag forklarade for Emelie vad som hande men med sin kvinnliga formaga fick hon mig att forsta att det var inbillning. Och ja, det var nog det. Trots den rejala smartan over skallen.

Vi checkade in runt 9 och sag framfor oss ett par underbara stranddagar. Vi blev valkomnade av en svart strand-katt som dagarna i anda spann och strok sig runt vara ben for lite Makrill. Det gulliga mjauandet overgick snabbt till irriterande jamningar nar ingenting var nog. Toast och Makrill levde den pa nar vi var dar. Vad hander med vilda djur som matas under en period for att sen inte bli det?
Eskil gav et mjau vid var dorr nar jag slackte lampan pa kvallen och liksa pa morgonen nar jag vred om nyckeln i dorren. Det lilla knytet var var under dom dagarna.

Pa formiddagen var andra dag stod ett par man och stallde ut stolar pa grasplatten utanfor var dorr. Vi fragade vad det var och fick svaret, ”big wedding tonight!”. Va mysigt, tankte vi. Forsta parkett pa ett fint litet brollop vid stranden.
Och forsta parkett blev det…pa det storsta swahiliska 400+ gaster jag nagonsin sett. Och utanfor vart hus. Pa var uteplats. Pa vara mobler. Vi fick gott ignorera de irriterade blickarna fran dom vi var tvungna att klattra over for att komma till var dorr.

Mombasa Public Beach har en betydelse. Att alla har tillgang till den. Inte sa att andra gaster och turister var ett problem, dom var obefintliga (inte sasong annu). Alla hundra forsaljare som gang pa gang vill salja krims krams och upplevelser i ”glassboats” och pa kameler. Det varsta av allt ar det saljandet gar over till tiggande nar man nekat.
Det har ar ingen kommentar pa fattigdom och manniskorna i den, det kan jag diskutera i timmar. Det ar bara javligt jobbigt att aldrig bli lamnade ensamma.

Igar bestamde vi oss for att aka in till city, for att hinna bli trott pa stadslivet igen innan vi aker ut till Coral Cove, pradiset…

Bilder…

  

  

  

  

  

  

  

  

  

  

  

  

  

  

Aptjuvar och Hindugalningar – they call it Mombasa

En nio timmar lang resa till kusten pa sju och en halv timme.

Tank dig det tuffaste rallyt i varlden, med den svaraste terrangen. Lagg till hinder som motande trafik och ett absolut krav pa en hand pa ratten och en pa en halv majskolv. Fundera en stund pa vinnaren i ett sant rally. Hur ser han ut, vad heter han…allt sant.
Nu, byt ut hans namn till Mahatma och hans urspung till hindu. Byt ut hans fordon till en 30 ar gammal buss och du har var chaffor pa en sju timmar lang resa fran Nairobi till Mombasa. Denna text skrev jag ner i min anteckningsbok precis efter att Mahatma under en omkorning tvingade en motande bil ut i vaggrenen (las Dike) for att undvika kollision. Hade jag vetat att en motande lastbil under en senare omkorning skulle tvinga var buss och han sjalv att stanna mitt pa vagen nos mot nos, da hade jag vantat med att skriva.
Jaja Mahatma lyckades kapa en 9 timmars korstracka med nastan 2 timmar.

Hans assistent ligger nu bokstavligen i framrutan och sover. Hans fardigknaprade majskolv ligger pa golvet. Bussen ar fylld av majs-arom.
________________________________________________________

Efter att vi anlande i Mombasa tog en taxichaffor snabbt hand om oss och som till ett sjukt overpris korde oss runt kvarteret till ett snuskigt Resthouse. Var bokning hade dom inte kvar…men rum hade dom, till 50 kr natten. Dar spenderar vi en natt till sen bar det av till ett strandhotel for 200 kr natten.
Alla som rest i lander som afrika eller asien vet vad en Matatu eller latsas-taxi ar for nagot. Det konceptet ar grymt. Enkla naringsidkare har inforskaffat sig en skapbil som dom malar grym grafitti pa. In med 15 saten och sommarhits pa hogsta volym. Dessa kor det runt tusentals av pa gatorna. Dom stannar vartsomhelst for att slappa av eller pa passagerare. En kor och en galen ”konduktor” tar betalt, hanger ut fran den oppna dorren och vralar destinationer dom ska till. Bolen ska ALLTID vara full. Det kostar 3 kronor att ta sig runt hela stan i en san.
Appropa tokig foretagsamhet…vi korde forbi en ”Bar and Butchery”.
Vilken slaktare far for sig att kombinera sitt yrke med bartending. Hade det inte varit en bra bit dit, da var det ett sjalvklart stalla att kolla in VM-finalen pa.
_______________________________________________________

Nara vart strandhotell vi nu bokat ett par dagar framat…

  

Apelsinen stal han av en rastande man…och han visste precis ur den skulle tas. Jag ar overtygad om att han hade klyftat den som en gud hade han bara haft en duglig forskarare.

___________________________________________________

Jag har precis last om en kvinna som arbetar som kladdesigner. Hon designar klader som yrke. Pa heltid.
For dataspelsfigurer.
Det tyckte jag var ganska coolt.

For att fortsatta…

En man kopte for ett ar sedan en virituell o i ett dataspel. En o som bara existerar i dataspelet Project Entropia. Det lustiga ar inte att han betalade 200 000 kr for den utan att han redan har tjanat tillbaka dom pengarna pa att salja ut virituella jaktrattigheter pa den on.

Och for att fortsatta…

Dataspelare i vast har borjat outsourca speltid. Yusentals kineser sitter varje dag och plockar poang i monotona och trakiga avsnitt av olika dataspel, som sedan saljs till spelare i vast som snabbt vill komma vidare till nya nivaer.

Det ar en galen tid vi lever i…

4 dagar safari

Det blev lite tidigare an vantat men vart hostel, som driver African Home Adventures, foreslog att vi skulle aka pa safari med ett annat par, nagot som vi alltsa nu har gjort.

Klockan nio i torsdags blev vi upphamtade av en minibuss och introducerades med var forare/guide. Som hostelet sa, ”If he makes you happy, maybe you will make him happy.” Den typen av harpunering efter dricks ar genomgaende har i Nairobi.

Resan borjade med ett stop vid en supermarket i Nairobi for att kopa vatten och toapapper for tre dagar. Mataffarerna har ar forvanansvart valfyllda och ligger inte langt fran Coop och ICA i standard…lite proviantbeskaffning och sen bar det av over 40 mil katastrofal vag. Den var overjavligt dalig. Forsta stoppet var en restaurang i staden Narok for lunch, nagot som var inkluderat i safaripriset. Det var runt dom har trakterna barnen borjade stracka ut handerna for pengar och ropa ‘mzungu’ (vit man).
Safarin kostade 320 dollar per person och ingick gjorde tva natter i ett camp precis vid Maasai Mara-parken, en natt pa ett hotell och tre mal mat om dagen. ”Campet” bestod av ett antal talt med sangar och nagra platskjul for matdags. Duschen hade varmt vatten tackvare en stor tank dom eldade under dygnet runt. Vi var manga olika grupper i lagret, fran flera olika safari foretag…och alla hade en varsin kock. Det var inte helt fel: Mycket kott, pannkakor, agg och spagetti blev det. Efter den forsta av tre safari dagar insag vi att ”campet” vi bor i faktiskt ligger i Maasai parken, helt utan hinder fran djuren. Nar man sager park, da tanker man en lite inhangnad platt…men sa ar inte fallet med Maasai Mara: Den ar helt utan stangsel och stracker sig fran Kenya ner till Tanzania dar den byter namn till Serengetti. Egentligen ar parken lika stor som hela Afrika, med tanke pa att det inte finns en meter staket runt djuren.

Ja, forsta safari-dagen borjade pa eftermiddagen, och ganska forsiktigt med ett par sega zebror. Vi kastade oss upp och drog av ett tiotal bilder. Lite visste vi att zebror skulle vi se hundratals av under dom tre dagarna. En bra bit langre fram lunkade ett par langhalsar fram over savannen. Dom verkade inte riktigt lika upphetsade over att det var forsta gangen vi sag ett par giraffer. Ett djur som trotsar det mesta inom logisk anatomi, ja da ar det giraffen. En bra bit langre fram star ett tiotal safaribilar runt en buske. Var guide drog jarnet over graset fram till busken alla tog bilder pa. Nar vi hamnade ett tiotal meter fran busken sag vi lejonen och ungarna som latade sig. Vi blev lite halvskraja da dom faktiskt ar, ja ett av de farligaste djuren som existerar. Det dog dock inte at var chaffor som ville sta langst fram, och vips hamnade i tre meter fran en lagom uppretad lejonhona med ungar. Pappa-lejon, foga intresserad av sina barn letade upp en bit skugga att lagga sig i…skuggan av var bil. Ja, dar satt vi till lejonet hittade en annan bil som kastade en behagligare skugga.
Alla safaribilar hade radiokommunikation for att hjalpa varandra att hitta djuren. All kommunikation var pa swahili och vi forstod inte mycket. Dock uppfattade vi ‘cheeta’ innan han tryckte gasen i botten. Tydligen ar detta ett djur man aldrig ser (nagot han antagligen sager till alla grupper). Jag har hort att djur med barn latt kanner sig trangda, jag har ocksa hort att trangda djur kan bli farliga, da med en enkel parallel kan man ju tanka sig att geparder med ungar ocksa kan vara farliga. Det var darfor jag tyckte att det var en dalig ide att stalla sig i klos-avstand med bilen.
Det har var en bra bit in i parken, vid gransen till Tanzania faktiskt. Vi var sa nara gransen till Tanzania att guiden ropa efter oss, ”don’t go far, you don’t have visa!”
Var tre dagar i Maasai Mara avslutades med en tidig tidig safari for att fa en glimt av morgonaktiviteterna. Den turen var relativt lugn forrutom en sak som var hardade guide faktiskt ocksa blev till sig over…uppe i ett trad satt en leopard med en gasell inkilad mellan ett par grenar. Det var en enorm syn, respektingivande. Vi fangade naturens skonhet och grymhet i sitt asse.
Sex timmars biltur fran ”campet” fick vi spendera en natt pa ett hotell i satden Nakuru. Har skulle vi nasta dag kika pa elefanter, noshorningar och det som skulle toppa av var jakt efter The Big Five (elefant, lejon, noshorning, buffel, gepard – de djuren som ansags svarast att jaga). Detta gjorde vi runt den fantastiska Nakuru-sjon. Nakuru var ocksa fantastisk for att vi kunde ga omkring pa stan hyfsat obehindrat. Inte allt for sallan far man ett ‘mzungu’ efter sig men man vanjer sig…och det ar ju faktiskt sant – jag ar vit.
Jag kan inte pasta att Nairobi lockade efter all denna skonhet. Men det var dit vi skulle.

Det ar vinter har i Afrika och med det kommer kyla, rejal sadan faktiskt. Natten ar ruskigt kall, dagen ar lika svettigt varm. Idag tog jag och Emelie oss ner till city for att gora nagra arenden. Med var forsta dag i Nairobi i minnet blev vi riktigt overraskade. Inte en enda person storde eller stoppade oss. Hade vi tur idag eller otur i onsdags? Vem vet…

Imorgon tar vi en tidig 9 timmar bussresa till Mombasa, den lite mer turistiga och varma staden vid kusten. Dar bor vi i 5 natter sedan aker vi nagra mil soderut for att spendera en vecka har…Coral Cove

Allt ar bara bra med oss och vi hoppas att allt ar bra hemma…

Lite bilder

Solnedgang  
Noshorning  
Noshorning 2  
Nakurusjon  

Leopard  
Lejon  
Lejon 2  
Hyena  

Var safari-grupp  
Giraff  
Giraff igen  
Gam  

En elefant
Maasai camping

Christopher pa en sten
Buffel
Emelie under vart myggnat  

…den har bilden far jag nog forklara senare: Bild  

Ett par bilder…

(Klicka pa bilderna for att forstora)

Den numera valkanda sovbanken.

Biblioteket i Nairobi.

Vart fina rum.

Sa har kande vi oss i Bryssel.

  
Brytningsfel -0.5.

Hur kanner man igen tva idioter?

Dom ar vita och har nya skor.

Vi ar nog uppe i tjugo hjalpsamma unga herrar som velat salja safari eller erbjuda hjalp mot ”hustlers”. Trakigt att dom sjalva faller stenhart i den kategorin.
Det ar jobbigt att utmarka sig som tva albinos pa Nairobis svarta gator.

Nairobi fran biblioteket (stor bild)

Att vara i transit

Hur sover man i stolar som ar designade att for att omojliggora just det?

Det ar kontentan av natten pa Bryssels flygplats.
Nar armen hade domnat bort och ryggraden var vriden som en smarrig GB-Twister, da somnade jag. Natten spenderade jag i en drom med Tysklands förbundskapten Jurgen Klinsmann som insisterade pa att stjala mitt Visa-kort gang pa gang. Klockan tre vaknade jag, med dreggel ner i orat, av avresande som garvar lappen av sig at mina vridningar over armstod och Emelies mys pa golvet.
Varfor ar inte privata sovagg mer utbrett?

Under varje givet tillfalle samlas hundratals, tusentals manniskor under samma kontinentala flygplats-tak for att i nasta ogonblick spridas ut i varlden. Flygplats ar den mest internationella instution som finns och den ar javligt haftig. Det kravs inte mer an ett par sekunders reflektion for att kanna det.

Om ett par timmar sitter vi pa en 10 timmars flight till Nairobi. Mina knan skakar av valbehag…

Ur dagboken…

20060703

23:50 Bryssel Airport
Tva timmars flygresa till detta otroligt ofrivilliga mellanstopp, och nu vantar en fantastisk natt pa tva metallstolar bredvid den dygnetrunt-oppna baren pa flygplatsen.

00:20
En halvtimme tog det innan vi konstaterat att ljudet fran baren och hornen pa stolarna inte var fullt sa charmiga som vi forst trodde. Vi letade oss vidare och fann en lang bank, speciellt utformad for att man inte ska kunna ligga pa den, det blir var sovplats.
Det var nu tva timmar sedan vi forvantansfulla stod vi bagagebandet och vantade pa att vart bagage skulle spottas ut ur det svarta halet. Och det var ungefar en timme och fyrtio minuter sedan som vi, efter att ha sett alla andra vaskor blivit utspottade och upplockade, besvikna och oroliga stallde oss i kon till Informationen for att hora om dom mojligen visste var vart bagage var. Darifran gick vi med upplysningen att vara vaskor lamnas ut forst i Nairobi, dvs runt 23-tiden imorgon.
Men vem behover egentligen tandborste, deodorant och rena underklader?
Sant ar overskattat.